Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social krönika 1929—30 av Bertil Nyström - 1. Olika löneläge inom jordbruk och industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medeltal äro stora vid de särskilda jordbruken, torde det stå fast, att
de arbetsinkomster, som dessa mindre jordbrukare intjänat, i
genomsnitt varit avsevärt lägre än de arbetslöner, som samtidigt utgått till
jordbrukets lönarbetare. Att småbrukare och småbönder ändock
merendels kunnat reda sig, beror på ett ytterligt sparsamt levnadssätt samt
på att hela familjen i stor utsträckning deltar i jordbruksarbetet.
Jämföres löne- och inkomstnivån vid jordbruket med den, som råder
vid industriföretag, belägna ute på landsbygden och där arbetarna
sålunda ej äro betungade genom städernas högre levnadskostnader, befinnes
avlöningen per timme vid fabrikerna ligga omkring dubbelt så högt som
på lantgårdarna. Lägges i stället årsavlöningen till griyid, minskas den
industriella merinkomsten till ungefär två tredjedelar. Anledningen
härtill är den, att lantarbetaren i runt tal arbetar 2,700—3,000 timmar per
ar — småbrukaren i regel än mera — medan industriarbetaren under
åttatimmarslagen ej kommer högre än till 2,100—2,400. Nu angivna
lönedifferens är ingalunda något för Sverige egenartat, utan ungefärligen
samma förhållanden kunna påvisas i länder med så stora
skiljaktigheter i fråga om läge, samhällsskick och ekonomisk politik som
Danmark, Holland, Tyskland, Tjeckoslovakien och Förenta staterna.
Gemensam för dem alla är dock jordbruksnäringens ringa lönsamhet under
senare år och därmed sammanhängande svaga betalningsförmåga.
Vill man för Sveriges del erhålla en bild av lönenivån inom de
talrika yrkesgrenar med växlande löneformer, vilka inrymmas inom
yrkesgrupperna industri, hantverk, transportverksamhet
m. m., må hänvisas till socialstyrelsens årliga lönestatistik, vilken
avser c:a 300,000 arbetare. Denna utvisar, att löneutvecklingen 1913—1929
för den större industrien m. m., där avlöningsökningen tog stora mått
under loppet av åren 1916—1920 men därefter en kraftig lönereduktion
skedde under krisåren 1921 och 1922, i genomsnitt inneburit en ökning
med c:a 130% fram till medlet av 1929 per år och arbetare räknat. Detta
ger ett uttryck för löneutvecklingens resultat ur arbetarsynpunkt, ty
den faktiska arbetsförtjänsten under ett år anger i huvudsak de medel
arbetaren har till förfogande för sitt uppehälle. Betraktar man däremot
med företagaren arbetslönen såsom en del av produktionskostnaderna,
blir arbetskostnaden per utgjord arbetstimme en lämpligare enhet. Efter
denna beräkningsgrund blir ökningen väsentligt större eller omkring
180 %, beroende på den under mellantiden särskilt genom
åttatimmars-dagen minskade arbetstiden. I stort sett skulle stegringen innebära, att
en svensk industriarbetare år 1929 hade en medelinkomst av c:a 1.2S kr.
per timme och 2,800 kr. per år mot resp. 0.« och 1,200 kr. före kriget.
För en arbeterska bliva motsvarande tal 0.74 och 1,600 kr., resp. O.24 och
650 kr.
Verklig inblick i vad nu berörda löneökningar inneburit för den
svenska arbetarklassen får man först, om jämförelse göres mellan den
genomsnittliga stegringen av arbetslönerna under åren 1913—1929 och
levnadskostnadernas ökning under samma tid, varom mera i nästa
kapitel. Med ledning av de procenttal, som angiva den genomsnittliga
lönestegringen från år 1913 till vartdera av åren 1918—1929, erhållas
löneindextal (*» procenttalen ökade med 100), som kunna sammanställas
med motsvarande levnadskostnadsindextal. Härigenom erhålles
nedanstående sammanställning av indextal för levnadskostnader och löner,
vilken ock närmare åskådliggöres i diagrammet å nästa sida:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
