Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3° —
Juslenius, i det han reste sig från sin plats och såg
den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med
min röst bidrager till att hetsa folket till krig mot
ryssen, förr må hela mitt stift förklara mig vara en
ovärdig förkunnare af Guds ord.»
»Är det då icke förenligt både med Guds och
människors lag, att de svaga söka finna de
konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den
starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke
ryssen genom tusende illistiga konster gjort det sista
fredsslutet endast till en död bokstaf? Hvem vet väl
om han icke redan rufvar på att genom ett plötsligt
öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har
han icke behandlat dem af allmogen,"som han röfvade
bort under kriget?»
»Sant nog, han framgår grymt, där han får
makten, men han är den starke och vi de svage, och mig
synes därför klokast att vi med kristligt tålamod vänta
och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång
skall bistå oss.»
»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta
tillfället? Äro icke konjunkturerna nu så gynnsamma,
som de någonsin kunna vara? Turken har ju förtärt
ryssens bästa krafter och våra soldater skola för
öfrigt nog än en gång veta att slåss mot tio
moskoviter !»
»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset»,
svarade Juslenius och fäste ett par skarpa ögonkast
på den talande. Vi äro ju ännu knappt så starka, att
vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa
mot en mäktig granne. Men det är lätt att se
hvarthän I viljen drifva folkandan, och vår Herre lärer nog
också en gång komma att straffa öfvermodet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
