— 2 2 7 — vändning. Pang! — Där ligger hennes kavaljer, baronen, i diket. Men motgången besegrar henne ej. De gula lockarna fladdra kring hennes vackra hufvud, schäferhatten har redan tagit sin reträtt bak i nacken, då hon måst släppa den för att i stället hålla styfkjorteln från marken under språnget. Det skulle ju också vara mycket oartigt mot baronen om hon utan nöd lät taga sig. Därför försöker hon den ena krigslisten efter den andra för att narra sin förföljare. Hon stannar, hori lutar sig till höger, uttager därpå några hastiga språng i denna riktning, för att därefter plötsligt ila af åt vänster. Men till slut svika krafterna och hon är nära att tagas, då hon plötsligt får sikte på en stor ek, som bjuder skydd medan hon hämtar andan. »Ja, här står jag nu, kusin Svenske», ropade hon skrattande, då lifliga bifallsrop hördes uppe från kullen. — »Men hvad jag är trött», suckade hon i det hon lutade sig mot stammen. — »Skynda sig, baron! Nå, kusin Svenske, tag mig nu —! »Man har inte rätt att krypa undan så där, sade denne andtruten, »under det han sökte genskjuta henne. — »Men envis vinner, och jag vill hafva kusin till vif» ... »Pytt, I-Ierr Junker — det ena du vill, det andra du skall. — Skynda sig baron! — Tag mig nu om kusin kan», ropade bon skalkaktigt, i det hon lutade sig framåt, för att söka narra ut honom åt motsatta sidan. Svenske hade emellertid genomskådat hennes afsigt, innan baronen hunnit närma sig tillräckligt. Och då hon skulle skynda denne till mötes, hade hon icke väl hunnit uttaga ett par steg innan Svenske, som