- O63 - Ijtuar cit garbcsglop gc ch örfil, fd bet fmällcr! 3†igcn iiiPtuartering eder iti'ii förtäring ftalt man giftoa flifa mcfor, lUift bet gStta mer innarr Fort matt fcr att toilrt borgcrffap fig rcfcr," »Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det, när hararne leka krig.» »Ni gör orätt, go' herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde till tull-societeten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått bättre för dem. »Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot soin stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. — Nej, go' herrar, inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!» »Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willman-strandska affären», sade åldermannen eftertänksamt. »Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel det är en ärans man, en af de gamle kärngubbame . .. Nej det är den där mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. — Han förledde vår hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel i sticket