— 364 — vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska' ni veta, och Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som korfspa'. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare.. . Ha?...» »Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go' herrar om vi skola dricka tappre Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!» »Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf, i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. — »Hvem frågade väl i salig kungens tid hvems felet var?... Frös och svalt gjorde man. Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor. Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. — Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och libstickerot — eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa — ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka den rätta hjälpen mot pestilentian ...» »Då kunde ockå en hederlig krämare», sade slaktaren, ha sin bod i behåll till döddar. Var det inte så bror menade? — Nu är det en annan sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne. — Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med papister, jesuiter och aristokrater. » »Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och genom