— 403 — »Kusin MeijersdorfF känner mitt svar ...» »Ni är hård, kusin... Är detta lönen för min trogna kärlek?.. . Att föredraga en yngling, en boute-feu, som kunde rida grensle öfver värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en . ..» »Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.» Hon reste sig upp för att gå. »Sårar kusin?» upprepade han, i det han fattade hennes hand och höll henne tillbaka. »Förlåt mig, men jag är nästan från mina sinnen vid tanken på att den mannen nu är borta, som var det mäktigaste hindret mot min lycka.» »Hvilket hinder?... Hvilken man är borta?» »Är det då icke allmänt bekant i residenset att fänrik Svenske dött i fångenskapen?» Ulrika såg på honom ett ögonblick. Det låg kanske en smula förakt i blicken. Men eljest kunde intet märkas i hennes min, som tydde på någon inre rörelse. »Ni borde känna mig tillräckligt väl», sade hon kallt, i det hon slog sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att veta att det ej tjänar till något att så här indraga mitt hjärtas tankar i diskurs. — Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax därpå, liksom hon velat i ett enda andedrag uttrycka allt hvad hon tänkte, »men om kusin vill uppföra sig som en sann, en verklig ädling, spara då sina föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen... Det bör ju kännas dubbelt retande att bedja en fånge om' en ynnest. Ni förvånas kusin? Tror ni ej jag ser bojan under silkesvanten?...» »Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon coeur vill vara kusins slaf...