mig“) och tackar Gud, att han är väl mätt och väl drucken.<footnote>Drucken har i medeltidsspråket stundom den aktiva betydelsen »hafvande druckit».</footnote>“ Att en och annan af de andlige äfven under medeltidens senare del ifrat mot rusdrycker är väl antagligt, ehuru icke många spår därtill förefinnas. Härvid måste dock ihågkommas, att af medeltidens rika predikoliteratur endast en ringa del kommit till vår tids kännedom. I hvad som finnes bevarat, förekomma här och där uttalanden mot rusdryckerna, men dock endast mera tillfälligt. Så säges i en predikan på 2 sönd. efter trefaldighetsdag (Svenska Fornskriftsällskapets samlingar, h. 102): “den, som älsker lystelikan dryck och fetan och kräselikan mat, han skall ej riker varda i himmelrike“. I en annan predikan (10 e. Tref., i samma samling) uttolkas det bekanta bibelspråket: “många stutar (eller “kalfvar“, som den medeltida öfversättningen har) omgåfvo mig och feta tjurar belade mig“ med den allegoriska tydningen: kalfvarna äro värdsliga kättjesynder, och feta tjurar beteckna starka dryckenskapssynder. Och för att afskräcka de kristna från att förfalla i dylika förklarar predikanten längre ned, att “drinkare och fråssare, hvilka sin buk hafva tjänt, kväljas i helvetet af evig hunger och varda såsom ’de svultnaste ulfvar’, längtande efter den minsta brödsmula och den minsta vattendroppe att svalka sin tunga. Men ingen gifver dem, utan de svartaste djäflar ingjuta ur brinnande käril ’brinnande brännestens lågodryck’ och smält bly genom deras mun i deras buk“.

Reformations- och stormaktstidevarfvet.

Vi lämna medeltiden och öfvergå till de tidsskiften, som inledas af reformationen. Då bekant är, att en af reformationens inre orsaker var de katolska andliges ovärdiga lefnadssätt, hvari dryckenskap ingick som en betydande faktor, är det naturligt, att reformationen betecknar åtminstone ett försök till omslag i detta afseende. Också äro våra reformatorer på samma gång våra första nykterhetsskriftställare och första kända nykterhetstalare.