KFANDENEORENESNRENESSNSREENST EAT ar gen or is ES LT RENT ENA RIE SR Ear mg AT RE RE a ör go ran AA Fo RE Re rr re a AE a a års a Arg Ra EE RR fr hör kr a vg AR BR AA YE sr SÖNER GG broms a EA en : | NNE rp AN a SR At REL I ! t ä hå ! SR : FANG ln - FR Re AA dd or 12 DEN SVENSKA NYKTERHETSRÖRELSENS HISTORIA, tillfälle tagit det i sin tjänst, såsom då han i ryska kriget mot slutet af sin regering uppmanade anföraren att före en drabbning gifva soldaterna "brännewijn, at de hurtige och raske bliffwa mot fienden", men han insåg dock den oerhörda fara dess allmännare spridning skulle medföra och utfärdade därför upprepade brännvinsförbud. Härmed börjar den sedermera oafbrutet fortsatta, mer eller mindre framgångsrika nykterhetslagstiftningen. Metoden att beskatta rusdryckerna, hvilken föga är till nykterhetens fromma utan tillhör statsekonomiens mera tvetydiga sätt att anskaffa pänningar, var redan känd af Gustaf Vasa, och den omständigheten att det var ölet som han beskattade, ej brännvinet, visar att det senare ännu vunnit föga utbredning. I detta sammanhang kan nämnas, att ölet allt framgent var ett gifvande skatteobjekt, till dess salubeskattningen därå 1832 upphörde i landsorten och 1847 i Stockholm. Man hade då funnit brännvinet vara ett tacksammare beskattningsföremål, och man påyr- kade med ifver ölets frigifvande, emedan det ansågs oskad- ligt och kunde blifva en mäktig bundsförvant i striden mot brännvinet. ; Om beskattningsåtgärderna icke kunna betecknas så- som framsteg på nykterhetens väg, har vår lagstiftnings- historia dock andra stadganden att uppvisa som onekligen åtminstone varit afsedda att medföra dylika framsteg. = Främst bland dessa torde de tidt och ofta upprepade förbudslagarna mot brännvinet böra räknas. Att Gustaf 1:s brännvinsförbud ej upprätthölls under hans svaga söner, berodde möjligen i någon mån därpå, att man i brännvinet såg både ett botemedel och ett skydds- medel mot den ofta uppträdande pästen. Gustaf 2 Adolf utfärdade 1622 ett nytt brännvinsförbud, som dock med hans död, tio år senare, upphörde att gälla. Drottning Kristinas och de förste Karlarnas tid är särskilt känd för den kräslighet och omåittlighet i mat och dryck, som då förekommo i synnerhet bland de store, på hvilka 30-åriga krigets framgångar icke öfvat någon åter- hållande invärkan. Tjocka och pussiga figurer möta oss öfverallt i ett porträttgalleri från denna tid, och det är ganska naturligt, att denna ätare- och suparetid ej med- förde några radikala lagstiftningsåtgärder beträffande de starka dryckerna.