Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Skåne, Halland, Bohuslän och Vestergötland träffas inom Sverige
dessa gånggrifter, men till största antalet dock i Skåne. De svårigheter,
som måste varit förenade med deras uppförande, äfvensom mängden
af lik, som derinom finnas, göra det sannolikt, att de voro gemensamma
för hela menigheter. Andra former af stenåldersgrafvar äro de
s. k. stendösarne, mindre grafkamrar af fyrkantig eller rund form, bygda
på samma sätt som gånggrifterna, men utan den till sjelfva kammaren
ledande gången, samt hällkistor, af aflångt fyrsidig form, men för öfrigt
uppförda på samma sätt som gånggrifterna.
Ofta finner man skeletten i dessa grafvar omgifna af de redskap,
af hvilka de under lifstiden mest betjenat sig. Vi öfvergå nu till den
egentliga »bouppteckningen», men göra dervid den anmärkning, att
många af sådana vapen och redskap, som blifvit funna i gånggrifterna,
äfven blifvit upptagna djupt under torfmossar och ur nuvarande eller
uttorkade vattenbäddar.
För fisket finna vi då harpunen, ljustret och metkroken. Med den
förstnämnda jagade de större vattendjur, såsom sälar, smärre hvalarter
och andra späckdjur. Ljustret bestod [a]f tvänne spetsiga ben, som voro
fästade vid ändan af en lång stör. Spetsarne voro något utåt böjda
och insidorna försedda med bakåt riktade tänder eller hullingar,
hvarigenom fisken lättare kunde fasthållas mellan de båda benen. För att
de ej skulle kunna lösryckas af fisken, voro de äfven vid undre
ändarne, eller de som fastbundos vid stången, försedda med en eller flera
framåt riktade tänder. Likaså voro de, för att ej vid begagnandet för
mycket skiljas från hvarandra, ett stycke från fästet ombundna och
hopfästade med en rem. Man kan med förstoringsglas på somliga
ännu urskilja, hvarest de varit sålunda ombundna, emedan på detta
ställe finnas fina på tvären gående skåror, då de för öfrigt äro helt
glatta. Med dessa ljuster fiskade vilden på det sätt, att han stälde sig
vid foten af ett vattenfall, der han stötte med sin stör i vattnet, tills
en fisk fastnade i gaffeln, då han kastade den upp på land. Eskimåerne,
ett folk, som bebor det nordligaste Amerika och hvilkas odlingsgrad
i många afseenden erbjudit jemförelsepunkter med vårt lands
urinvånare, ljustra så ännu i dag sommartiden och meta om vintern.
Metkroken var oftast af trä (aborrarne metas ännu i Lappland på
krok, förfärdigad af en en-pinne) eller ben, hvilka då naturligtvis ej
kunnat bibehålla sig till våra dagar. Ett slags redskap af sten har
man någon gång funnit, som tydligen ej kunnat användas till annat
bruk än fiske. Vi kunna sluta dertill, så väl deraf att dessa redskap
blifvit funna vid brädden af de fiskvatten, hvari de blifvit begagnade,
som utaf den stora likhet de ega med de metkrokar af musselskal, som
ännu begagnas af folk på samma låga grad af bildning.
Metsänket skulle naturligtvis äfven, då man icke kände bruket af
bly, vara af sten. De flesta äro aflångt runda och försedda kring
midten med en skåra, hvaruti snöret kunde bindas, eller genomborrade
med hål för samma ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
