Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fisket med harpun och äfven metning förutsätter nödvändigheten
af båt eller något annat medel att färdas på vattnet. Om urinvånarnes
farkoster bestått af med vidjor sammanfogade trästockar och
sålunda varit ett slags flottar eller om de begagnat sig af urhålkade
trästammar, det kan svårligen med bestämdhet afgöras.
Vi finna härutaf att vårt lands urinvånare varit fiskare. Att de
äfven varit jägare, se vi, om vi fortgå i bouppteckningen.
Pilar af flera slag, lansar och kastspjut höra till denna afdelning
deraf. De äro tillverkade såväl af sten som af ben. En mycket
sällsynt pil är den så kallade fogelpilen. Den är af ben, från 6
ända till 10 tum lång och längs ena eller båda sidorna försedd med
skarpa flintskärfvor. Dessa äro fästade medelst ett slags beck eller
hartz, alldeles likt det, som utgör huvudbeståndsdelen uti de så kallade
pysslingebröden eller rökelsekakorna, hvilka hos oss finnas i jorden
eller i torfmossarna. Antändt brinner det med stark låga och sprider
en välluktande rök. Pilen har fått sitt namn derutaf, att den ansetts
hafva varit begagnad endast till fogeljagt på vatten, och en alldeles
liknande pil begagnas ännu till samma ändamål af Grönländarne.
För kastning med lans och spjut begagnades sannolikt kastbräde.
Vi skola snart finna ett bevis, som närmar denna sannolikhet till visshet.
Vi vilja nu omtala ett fynd, som ådagalägger icke blott flintlansens
begagnande, utan äfven den styrka, hvarmed urinvånaren förstod
att kasta den. »Sommaren 1840» – berättar vår vidtfrejdade landsmän,
professor Nilsson – »upptogs i min närvaro ur en torfmosse i
södra Skåne ett helt skelett af den jättelike vildoxen med platt
panna (uroxen). Han hade ett eller två år före sin död blifvit träffad
i ryggen af ett kastspjut, hvilket efter allt utseende varit skodt med
en flintspets. Spjutkastet, som skett framifrån, antingen under det
djuret rusat mot jägaren eller icke varseblifvit honom, har träffat benet
och inträngt i en så spetsig vinkel mot benets yta, att det syntes nästan
obegripligt, att spjutspetsen kunnat intränga, hvilket varit rent
omöjligt, om vapnet ej blifvit kastadt med förvånande fart och dessutom
varit utmärkt skarpt. Det har gått genom törnutskottet af första
ländkotan framifrån bakåt, och inträngt i det andra, der det fastnat. Hålet,
der det ingått, har blifvit rundadt, men på baksidan, der det utgått,
ser man af sårets form, att vapnet varit hoptryckt som en flintlans;
af ärret, der det inträngt i andra törnutskottet, ser man, att det
varit spetsigt.»
Det är naturligt, att vår urinvånare äfven behöfde verktyg till
handaslöjd. Så ofullkomliga vi än må tänka, oss hans boning och hans
båt eller öfver hufvud allt det, hvartill träd blifvit användt, verktyg
måste han hafva egt för detsammas tillredande till afsedt ändamål,
äfven om han för dess fällande förstått att använda eld.
Vi finna också en hel hop redskap af sten, som utan tvifvel tillhört
hans verkstad. Sådana äro yxor, mejslar, hålmejslar, knifvar och
hammare af mångahanda former. Yxorna äro ofta så utomordentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
