Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 1. Den nordiska gudasagan. - En blick på Asalärans inre betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom naturkrafternas, köldens och värmens,
vexelverkan frambringas det råa, oformliga och
oformade grundämnet under bilden af en ofantlig
jätte (Ymer). Audumbla är bilden af den närande,
lif frambringande kraften. Lifvet visar sig i
en mans skepnad och fullkomnar sig sjelft i det
gudarne födas. – De framgå således ur grundämnet,
»stå icke utom naturen, utan inom henne». Men de råda
öfver grundämnet och dana deraf himmel och jord. De
äro således icke skapare, de ordna blott det stoff,
som finnes till före dem.
Märkligt är, att Asaläran sätter verldens danande
i samband med dess förnyelse efter den stora
syndafloden, hvaraf otvifvelaktigt berättelsen om Ymer
och hans allt fördränkande blod är ett dunkelt minne.
Emellertid fortgår verldens ordnande af
gudarne. Solens och månens och alla de lysande
himlaklotens banor bestämmas, och så uppkomma dag
och natt och årets skiften.
Så följer, när jorden var färdig att mottaga henne,
menniskans skapelse. –
Allt detta – invända vi – är likväl förgängligt. Det
har uppkommit och måste förgås, gudarne sjelfva
äro skapade och således underkastade förgängelsens
lag. Men frågade då aldrig nordbon längre tillbaka
efter alltings ursprung? Stannade hans tanke vid
grundämnets frambringande af vexelverkan mellan köld
och värme? Tänkte han sig aldrig, att någon måste
funnits, som frambragt dessa båda naturkrafter,
som han kallade Muspelhem och Niflhem?
Men vi veta, att han både gjorde sig dessa frågor
och besvarade dem. Han tänkte sig och trodde på
denne någon, »den starke ofvanefter», hvars namn
han ej vågade nämna. Han var till förr, än något var,
och är till ännu efter förstörelsen af det ändliga;
han är evig, är utan begynnelse och ända. –
Se vi nu på de enskilda gudarna, finna vi lätt, huru
så väl de sjelfva som deras utmärkande tillhörigheter
äro bilder för naturens verkningar. Odin var
himmelens gud och enögd, ty himlen har blott
en sol, och hvarje natt dricker han visdom ur
Mimers brunn. Hans korpar Hugin och Munin, hvad
annat uttrycka de, än att tankekraft, förstånd
och skarpsinnighet tillsammans med minne och en
rik erfarenhet äro de, som skänka visdom; och Thors
vagn, hvari han åker öfver fjellen, så att det dånar
i rymden, är endast en bild för det naturfenomen
vi kalla åska. Odin var himlens och solens gud,
och Frigga, hans maka, var jorden. Af himlens och
jordens omfamning föddes Thor. Denna de gamles
bildliga framställning om åskans uppkomst blir
klar, om vi känna deras tro, att hon frambringades
af dunster från jorden, som tändes, då de uppstego i
luften mot solen. – Loke var en blid för elden. Skön
till utseendet, ansågs han till en början god och
upptogs bland de goda makterna; när de lärde känna
hans onda, förderfliga natur, blef han bunden. Balders
betydelse inser enhvar. Hela läran om honom är en
bild af mörkrets seger öfver ljuset så väl i andlig
som lekamlig mening. Vintern är lång i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
