Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Sagan om Ingiald Illråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svealand och skifta det i landskap och härad. I
verkligheten gick det alldeles tvärt om. Från
det gamla hemmet gick nyodlaren till den trakt,
som syntes honom lättast att rödja, och så uppstod
der en gård, och var det en hel slägt, som drog ut
på nyodling, så blef der en samling af egendomar,
hvilka ständigt bibehöllo det samband, som slägtskapen
mellan familjefäderna bildade. Kommo så flera ätter
dertill, uppstod småningom ett härad eller hundari
(hundrade). När nu, vid sidan af detta först bildade
härad, andra sådana på samma sätt uppstodo, så uppkom
af föreningen mellan dessa härad ett landskap. Så
gick landets bebyggande här för sig, alldeles som
ännu i dag i Amerika, ehuru visserligen ej med samma
förvånande hastighet, då våra förfäder hvarken kände
ångmaskinens makt eller hade fördelen af lätta och
hastiga förbindelser mellan aflägsna orter.
Sålunda uppstod emellertid Tiundaland, det första
och äldsta af de tre s. k. folkländerna. De båda
andra, Attundaland och Fjerdhundaland, bebygdes på
ömse sidor om det förstnämnda, och var så hela det
nuvarande Upland befolkadt. Ifrån dessa folkländer
utgick sedan vidare det öfriga landets uppodling,
hvarför landet vesterut, när det kunde bilda ett
landskap, kallades Vestmanland, landet söderut
Södermanland.
Vid denna tid var det då egentligen endast de bördiga
nejderna omkring Mälaren eller Lögaren, som den
fordom kallades, hvilka utgjorde Svea välde. På alla
sidor vår det inåt landet omgifvet af stora, nästan
ogenomträngliga skogar, hvilka skilde det i norr från
finska stammar (Jotunhem) och i söder från Götarne.
Öfver dessa synas Ynglingarne icke hafva haft
något annat välde an det, som religionen och
Upsalahelgedomen skänkt dem; och detta välde bestod
således egentligen endast uti det högre anseende, som
den högre offerföreståndaren egde. Ingiald försökte
att utsträcka spiran öfver dem – men försöket kostade
honom lifvet.
Öfver detta Svea välde eller Svithiod rådde nu
Sveakonung. Det var icke stort, men blef dock
ännu mindre. En mängd konungar uppstodo nämligen
vid sidan af Upsalakonungen och icke blott gjorde
anspråk på samma rättigheter öfver sina småriken,
som Upsala-konungen egde, utan voro äfven af honom
fullkomligt oberoende. De visade honom visserligen
ett slags hyllning deruti, att de infunno sig vid
de stora offerfesterna i Upsala, men denna hyllning
skänkte alldeles icke Upsalakonungen någon makt
öfver dem. – I afseende på uppkomsten af dessa
konungar säger sagan, att sedan riket efter Agnes
(Skjalfarbonde) död kom i brödraskifte mellan
hans söner, »spriddes rike och konungadöme i
ätterna, allt eftersom de grenades». Alla dessa
småkonungar, af hvilka många genom uppodlingar i
skogarna skaffade sig riken, kallades fylkeskonungar.
Upsalakonungen egde till följd häraf slutligen blott
qvar Upsala och närmaste trakten deromkring samt
det s. k. Upsala-öd (egendom). Detta utgjordes
af spridda egendomar i alla landskapen och de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
