Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dagen gick striden som den föregående, och
om qvällen, när fridssköld var uppsatt, frågade Odd,
»huru den dagen månde synas Hjalmar.» – Hjalmar lät
allt väl deröfver och frågade, om Odd ville fortsätta
äfven i tredje dagen. »Ja väl», svarade Odd, »nu
skola vi som bäst pröfva svärden.»
Då sade Thord Stafnglam: »är der mycken egendom att
vänta på dina skepp, Odd?» – »Nej», svarar Odd, »vi
hafva ännu icke vunnit några egodelar i sommar.» –
»Då hörde jag väl här», genmälde Thord, »talas om
de oförståndigaste män, som slås och strida endast
af öfvermod.» – Odd sporde då Thord, hvad han ville
företaga dervid. »Det vill jag», svarar Thord, »och
synes det mig bäst, att vi göra bolag med hvarandra.»
– »Väl likar det mig», säger nu Odd, »men icke vet
jag, huru det månde synas Hjalmar.» Denne sade:
»endast på en vikingalag vill jag ingå, den, som jag
hitintills hållit.» – »Den vill jag höra, innan jag
samtycker till den», genmälde Odd.
Hjalmar tog då till orda och sade: »jag vill aldrig,
och icke mitt folk, äta rått kött eller dricka blod;
ty det är vargamåt. Aldrig vill jag med våld taga
något från köpmän eller bönder, utom för nödfalls
skuld vid strandhugg, och då skall fulla värdet
erläggas deremot. Aldrig må qvinna våldföras.» –
Odd sade härtill: »väl likar mig din vikingalag och
underkastar jag mig den i alla delar.»
Och ingingo de så bolag och fostbrödralag.
Öfver vintern följde Odd Hjalmar till Upsala till
konung Yngve. Hans dotter var den sköna Ingeborg. När
Odd hade sett henne, sade han en gång till Hjalmar:
»hvarför begär du ej denna väna konungadottern; jag
ser, att eder håg faller väl tillsammans.» – »Begärt
henne, det hafver jag väl gjort», svarar Hjalmar,
»men konungen vill ej gifta henne med någon, som ej
är af konungabörd.» – Odd genmälde då: »vi skola till
sommaren draga samman vårt folk och lägga konungen
tvänne vilkor före, antingen att slåss med oss eller
gifva dig Ingeborg.» – »Nej», svarar Hjalmar, »jag
hafver längre haft mitt vintersäte här och varit
konungens landtvärnsman, än att jag skulle bryta min
tro.» – Sutto de så der vintern öfver.
Om våren detta året och sedan allt framgent foro de
i viking och vunno ära och byte. På ett af dessa
tåg vann Odd en silkesskjorta, som var af den
beskaffenhet, att hvarken eld eller svärd bet på
henne, så länge egaren ej flydde i striden.
Sedan dessa händelser timat, kommo Arngrimssönerne
till Upsala. De gingo dristiga upp till konungsgården
och in i salen, der konungen satt med sina män samt
med Hjalmar och Odd, ty de voro nu hemma från
vikingen. När bröderne kommit fram för konungen,
framförde de sitt ärende; Hjorvard omtalade
sitt löfte vid Bragebägaren och friade till
konungadottern. Konungen syntes icke brådt blifva
färdig med svaret, utan sade Angantyr till honom,
»att han månde hurtigt bestämma, hvilken utgång deras
ärende månde få.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
