Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Hjalmar och Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i samma ögonblick trädde Hjalmar fram och
tilltalade konungen så: »jag minner eder uppå, herre,
huru mycken ära jag har tillkämpat eder allt ifrån den
tid, jag kom till edert rike, och huru jag gått mången
lifsfara till mötes för eder skull, och beder jag eder
derför, att I gifven mig eder dotter till äkta, och
tycker jag mig vara värdigare att få min bön uppfyld
än dessa berserkar, som göra hvarje menniska ondt.»
– Konungen satt länge i tankar, sedan Hjalmar hade
slutat. Han grundade uppå, huru han skulle lägga
sitt svar, att minsta möjliga olycka derutaf månde
följa. Slutligen svarade han: »det är min vilja,
att Ingeborg sjelf skall välja sig den till husbonde,
som hon helst vill hafva.»
Ingeborg svarade härtill: »om I viljen gifta bort mig,
så önskar jag den till man, som är mig förut bekant
för sina goda egenskaper, men icke den, som jag blott
känner af rykten, hvilka alla dertill äro onda.»
– Anganlyr tog nu till orda; »föga lärer det vara
att vänta», sade han, »att möns sinne ändras, ty jag
ser, att hon älskar Hjalmar, och jag vill derföre ej
strida om henne. Men du, Hjalmar, möt mig på Samsö
till holmgång, och vare du hvar mans niding, om du
icke är mig till mötes nästa år vid midsömmarstiden.»
– Hjalmar svarade, att han ej skulle dröja att infinna
sig, och lemnade derpå Arngrimssönerne salen.
När de kommo hem till sin fader och förtalte honom
utgången af deras Upsalafärd, svarade han: »aldrig
hafver jag förr ängslats för eder, men ingenstädes
känner jag Hjalmars like, hvarken i styrka eller
mod, och har han i sitt följe en hjelte, som i dessa
egenskaper står honom närmast.»
Denna vinter tillbragte de hemma, men om våren
foro de först till jarlen Bjartmar, som herskade
öfver Aldeigjaborg i Gardarike. Der anstäldes
ett stort gästabud för bröderna, och om aftonen
begärde Angantyr af jarlen hans dotter till
äkta. Detta ärende lyktades, som så många andra,
efter brödernes önskan. Bröllopet blef utan dröjsmål
firadt, och skulle derefter Arngrimssönerne anträda
återfärden. Natten förr än de reste drömde Angantyr en
dröm, som han förtalte jarlen. »Jag drömde», sade han,
»att vi befunno oss på Samsö. Der funno vi en mängd
foglar och dräpte alla, som vi sågo, hvarpå vi togo en
annan väg öfver ön, då två örnar flögo emot oss. Jag
vände mig mot den ene af dem, vi kämpade en hård
kamp och slutligen satte vi oss båda ned alldeles
kraftlösa; men den andre örnen kämpade mot mina
bröder och öfvervann dem alla elfva.» – »Der blef dig
visadt», genmälte jarlen, »mäktiga mäns undergång, och
anar det mig, att det angår eder, bröder!» – Bröderne
svarade emellertid, att de icke fruktade derför, och
jarlen tillade: »när döden kallar, må en hvar lyda.»
– Derefter skildes bröderne från jarlen och foro hem
till Bolm att rusta sig till Samsö-färden.
När bröderne voro redo, följde fadern dem ned till
skeppet, och var det då, som han gaf Angantyr svärdet
Tyrfing, till afsked, sägande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
