Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 4. Vikingasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huruvida den icke är en fortsättning af
Ynglingaätten. Ty åsigterna om Sigurd Rings härkomst
äro olika.
Ett nytt skede i vårt lands utveckling är emellertid
börjadt, och det inledes af fyra sagohjeltar: Ivar
Vidfamne, Harald Hildetand, Sigurd Ring och Ragnar
Lodbrok, af hvilka i synnerhet den sistnämnde och
hans söner intaga främsta rummet. Men så rika sagorna
äro pä berättelser om dessa fyra konungar, så fattiga
blifva de i afseende på de närmast följande. En hel
rad af konungar äro endast kända till namnet; ty för
öfrigt vet man om dem blott, att de ständigt lågo i
viking. Först när kristendomen kastar sina strålar
hit, och hedendomen alltmer och mer sjunker tillbaka
i det tysta, få vi åter rikare underrättelser; men
då framträder vårt land i ett annat samhällsskick,
hvartill må hända Ingiald Illråda lade första grunden,
då han utrotade fylkeskonungarne. Vi skola, sedan
vi afslutat den krets af berättelser, hvilka vi
företrädesvis kallat »vikingasagor», återkomma till
detta ämne.
Vikingalifvet bör nu taga vår uppmärksamhet i
anspråk. Det är dessa tiders hufvudhändelse,
framgående ur den förflutna tiden, säga vi, och för
en hvar, som genomläst de föregående sagorna, blir
det klart, ty det är endast en fortsättning af samma
kämpalif, som vi der sett. Men detta kämpalif har
vunnit en större utsträckning, icke blott skådeplatsen
förändras och vidgas, äfven antalet af vikingar och
vikingaflottor ökas till det otroliga – ja, den
föregående tidens härfärder skymmas alldeles bort
af dem, som nu följa. Det är Rolf Krakes, det är
Starkodders, det är Hjalmars och Orvar Odds sagor,
som vi ånyo läsa, men med en utsträckning och en
omfattning, hvarom vi hittills ej haft en aning. Vi
stå vid mynningen af en flod, hvars vattenmassa bildat
ett haf, som slår oss med häpnad, att vi alldeles
förgäta den brusande strömmen der uppe mellan fjellen,
ehuru mellan denna och den milsbreda mynningen samt
hafvet likväl endast är den skilnad, att den förra
bildar ena, de senare den andra hälften af samma
sak. – Men den lilla forsen deruppe i fjellen känner
ingen till, han ligger alldeles för undangömd; den
breda flodmynningen och hafvet fästa allas blickar på
sig. Så är det äfven med de äldre vikingafärderna och
dem, framför hvilka vi nu stå. Det hvilar en slöja
öfver de förra, då deremot det knappast finnes ett
land i det vestra Europa, hvars krönikor ej hafva
något minne att förtälja om de senare, om härjande
hedningar, som Gud allsmäktig för deras synders skull
skickat öfver dem från Norden.
Men vi måste, för att rätt kunna fatta denna vigtiga
händelse, i största korthet göra oss reda för de
händelser, som till denna tid timat i Europa.
Det vestra Europas länder, Tyskland, Italien,
Spanien, Portugal, Frankrike, England, egdes då af
Germaner, ehuru dessa dock voro betydligt uppblandade
med de förut i dessa länder boende folk. I längst
försvunna tider, medan ännu Kelterne utgjorde Europas
hufvudbefolkning, bodde Germanerne tillsammans
någonstädes öster om dem, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
