Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 4. Vikingasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökände »lägenhet att försöka sig, vinna ära och afla
sig gods», som det heter.
Vanligen lågo de i skären inuti någon vik, och har
må hända namnet viking deraf uppkommit.
Kustboarne i de södra och vestra länderna sågo
med bäfvan de välbekanta seglen sticka upp vid
hafsbrynet. Med otrolig snabbhet närmade de
sig land, och innan landtmannen visste ordet af,
var deras boskap neddrifven till stranden och deras
dyrbarheter inom skeppsbord, och så var röfvaren borta
lika hastigt som han kommit. Men det var i allmänhet
blott i nödfall som »strandhugg» sålunda gjordes. Det
stridde för mycket mot nordbons skaplynne, mot hans
outsläckliga törst efter faror och strider att
öfverfalla den värnlöse, den, som ej med svärd och sköld
kunde försvara sin egendom.
Köpmansskeppen voro dessa vikingars vanliga byte,
hvarföre äfven de talrikaste svärmarne helst lågo,
der sådana seglade fram. Men krämarskutan skänkte
väl gods och guld, och i följe dermed äfven ära och
anseende, för så vidt som dessa senare då som nu
hängde på de förra; krigarens ära, rykte för mod och
mandom skänkte hon dock ej. Derför fick krämaren gerna
för den högsinte vikingen segla i fred. Största äran
vans endast i strid med fullt väpnade och jemnstarke
män, vid stridslurars ljud och vid sköldeklang, och
föga anseende hemförde den, som ej i strid fått mäta
sig med någon frejdad viking.
Mot hösten kommo vikingarne hem, lastade med
byte, och drucko julöl med fäder eller fränder,
och lefde i ro öfver vintern, tills vårliga vindar
åter manade dem ut. Många sökte äfven vinterviste hos
mäktiga konungar, under det andra åter lågo vintern
öfver på sina härskepp. För dessa sistnämnde gälde
Alfs vikingalag, hvilken, öfversatt i en för oss
behagligare form, är densamma som Frithiofs:
Ej må tältas å skepp, ej må sofvas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå.
Viking sofve på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Thor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog, har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande haf;
Låt det gå, låt det gå! Den, som stryker, är feg;
förrn du stryker, gå hellre i qvaf.
Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarne till:
Om du viker ett steg, har du afsked från oss;
det är lagen, gör se’n som du vill.
Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst och på panna det står;
Låt det blöda, förbind det, se’n dygnet är om,
men ej förr, vill du helsas for vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
