Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 4. Vikingasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Desse vikingar äro de i sagorna förekommande sjökonungarne,
och »den allena kallades med rätta sjökonung, som aldrig sof under
sotad ås och aldrig drack ur horn vid elden», säger Snorre Sturlesson.
Det går en sägen om Carl den store, att han en gång från
fönstret i ett af sina slott vid Medelhafvet fått se några fartyg, hvilkas
lätta rörelser och byggnadsform tydligen tillkännagåfvo, att de voro
vikingaskepp. Den mäktige kejsaren skall vid denna syn fallit i djupa
tankar och slutligen fält tårar, anande hvilka olyckor kunde komma
öfver hans länder från dessa djerfva och oåtkomliga nordmän, om de
en gång kommo förenade i större massor och då en hand, svagare än
hans, sammanhöll hans välde.
Och den tiden kom, den kom ganska snart, då kejsarens aningar
blefvo verklighet. Under hans svaga och såsom regenter nästan odugliga
ättlingar inträffade vikingatågens gyllene tid. Nu kommo de, som
stormarne komma om hösten, visade sig på ett ställe af kusten,
uppbrände städer och byar och kyrkor och slott, härjande med eld och
svärd allt, hvar de foro fram, och när man ändtligen var färdig att
möta dem, »båtade det till intet», säger en samtida engelsk
krönikeskrifvare, »att öfvervinna dem på ett ställe, ty kort derefter
visade sig ännu större härar och flottor på andra. Drogo Englands
konungar att försvara rikets östra del, så hunno de icke fram till
fienden, förrän budbärare ilade skyndande efter dem med rop, att
hedningarne med en oräknelig flotta landat på södra kusten. – Och på
samma gång hördes lika budskap från vester och norr. Att vinna ett
slag gaf derför ingen glädje; man visste, att flere och blodigare förestodo.
– Förrän de gifvit sitt löfte, skona vikingarne ingen. En enda af
dem drifver ofta på flykten 10 fiender och stundom ännu flera.
Armodet gör dem djerfva, kringsväfvandet hit och dit oträffbara och
förtviflan oöfvervinneliga.» – Så skildras vikingarnes framfart i
England, och förhållandet var detsamma i de öfriga landen.
Vanligen lade de sina flottor, lika beräknade för rodd som för
segling, vid åmynningarna, i synnerhet der de kunde hafva ett befästadt
läger. Ifrån dessa utgångspunkter gingo de med sina små skepp
uppför floderna, ofta djupt in i landen, och återkommo till sin
nederlagsplats med det rikaste byte. De bäst befästade städer, sådana som
Paris, Frankrikes nuvarande hufvudstad, Lissabon och Sevilla,
belägrades af dem och ofta med framgång.
Folket grät nu, liksom den gamle kejsaren gråtit, och i
kyrkobönerna insattes de orden: »från nordmännens raseri bevare oss milde
Herre Gud!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
