Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans en stor här och byggde nya skepp. När
dessa voro färdiga och Agnars skepp skulle skjutas af
de underlagda rullorna i hafvet, bar det sig så, att
en man kom att sta i vägen för skeppet och fick deraf
sin ibane. Detta syntes dem ej vara något godt förebud
till företaget, men de ville dock ej afstå derifrån,
utan begåfvo sig, när allt var redo, till konung
Östens rike, der de foro härjande fram öfver allt.
Snart kommo tidender till Östen, att en fiendtlig
här var i landet, och lät han genast budkafveln gå
öfver sitt rike.
Budkafveln begagnades i utomordentliga fall, såsom
vid påkommande krig eller äfven om ett brott, som
kräfde större uppmärksamhet, blifvit begånget, att
sammankalla »man ur huset». Den bestod af en staf,
bränd i ena änden och försedd med en rännsnara i den
andra, viljande man dermed utmärka, att den, som ej
lydde budskapet eller underlät att fortskaffa kafveln,
skulle blifva hängd eller få sitt hus uppbrändt. I
afseende på dess kringskickande var det en lag,
att budkafvel eller härrör, som den äfven kallades,
alltid skulle gå fram, ej tillbaka; kom han öster
in i byn, skulle han gå vester ut; kom han sunnan,
skulle han gå åt norr, och var ej den hemma, som
närmast i ordningen skulle mottaga den, sattes den
öfver hans säng eller stugudörr.
Sålunda fick Östen samlad en stor här, med hvilken
han tågade fram emot fienden. Anländ med hären till
en stor skog, slog Östen upp sina tält, hvarpå han
lät männen samlas och talade till dem så: »Det är
mig sagdt, att Ragnars söner äro på vallen på andra
sidan skogen, och går deras manskap ej upp till
fjerdedelen mot vårt. Vi skola derför skipa folket
så till strids, att blott en tredjedel skall gå fram
ur skogen; och lära konungasönerne då tro sig hafva
segern i händerna. Månde så hela den öfriga hären
med Sebelja draga fram ur skogen, och väntar jag
mig deraf stor framgång.» Det skedde som konungen
ville, och striden gick efter hans uträkning. Erik
och Agnar trodde sig hafva så godt som segrat, när
de sågo den obetydliga hopen komma fram ur skogen,
men när den öfriga hären kort derefter blef synlig,
och Sebelja blef lössläppt och med sitt förfärliga
råmande rusade in i deras leder, blef ett stort gny,
och deras slagtordning blef nära upprifven. Ty
männen stridde inbördes med hvarandra, och endast de
båda bröderne höllo stånd mot fienden.
Men ehuru bröderne voro käcke män och hade få
sina likar, förmådde de dock ej stå emot en sådan
öfvermakt och så mycken trolldom. De gingo alltjemt
främst i striden, höggo sig gång efter annan väg tvärt
igenom Östens här och stridde väldeliga, men slutligen
föll Agnar. Erik ansträngde sig då till det yttersta
för att hämnas broderns död, aktande lifvet föga,
såsom en viking anstod; men just när han stridde som
häftigast, blef han öfvermannad och tillfångatagen.
Så snart Östen blef detta varse, gaf han befallning,
att striden skulle upphöra, och när Erik blef framförd
till honom, bjöd han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
