Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manligen; men Ragnars söner gingo så manligen
fram i striden, att Ellas folk till slut måste fly,
och han sjelf blef fången.
Ivar sade då, »att konung Ella skulle dö och att man
skulle komma ihåg deras faders dödssätt. Den man,
som uddsnällast är», sade han, »skall derför rista en
orm på Ellas rygg, det djupaste han kan, och skall
ormen rödfärgas med hans blod.» Det skedde, efter
som Ivar sade, och blef detta konung Ellas bane.
Bröderne tyckte sig nu hafva hämnat sin fader, konung
Ragnar, och skiftade de så hans länder mellan sig;
men Ivar blef konung öfver England.
Ivar blef konung i England efter Ella; de andre
bröderne foro hem och delade sin faders länder. Björn
Jernsida fick dervid Sverige. Från denna tid foro
de ej mera gemensamt i härnad, utan hvar för sig,
och lefde Aslög, deras moder, länge nog för att höra
sönernes lof i saga och sång.
När deras tid var ute och de voro döda, fans der
ej i Nordlanden någon, som deras män ville sätta i
jemnbredd med dem, och länge talades i Norden om de
mandomsrön, Ragnar och hans söner utfört.
Sådan är Ragnars och hans söners saga. En kedja
af äfventyr och bragder, hvars början och slut
utsträcktes så långt, som sagan fann det för godt,
och vi veta, att hon derutinnan tog sig stora
friheter. Så har hon å ena sidan satt sin hjelte
i samband med händelser, som gå allt för långt
tillbaka i tiden för att möjliggöra sluthändelsernas
inrymmande inom en och samma menniskoålder. Dessa
sluthändelser innehålla hämndekriget efter Ragnars
död, »hvilket», säger vår störste historieskrifvare,
Geijer, »lätteligen kunde ständigt ånyo berättas under
nordiska vikingaskarors mer än hundraåriga härjningar
på Europas kuster. På dessa tändes de bål, i hvilka
den nordiska hedendomen med blodigt raseri offrade
sina sista krafter, mätande, såsom fordom Odin,
efter lågans höjd äran efter döden; och i starkare
färger kunde dess äfven i undergången förfärliga anda
ej framställas än i denne Ragnar, som sjunger sina
bedrifter under det ormarne gnaga honom i hjertat;
än i desse söner, af hvilka en väljer skarpa spjut
till sin dödsbädd, en annan låter bränna sig på ett
bål af slagna fienders hufvuden, en tredje befaller,
att hans hög skall resas på den kust af hans rike,
som mest är utsatt för anfall.»
Hvad tiden beträffar, då Ragnar och hans söner
skola hafva lefvat, synes man med all sannolikhet
kunna sätta den till slutet af 700-talet. Engelska
krönikor omtala, att år 794 en konung för de nordiska
hedningar hade, efter att någon tid förut hafva
plundrat klostret på ön Lindisfarne i Northumberland
nära skotska gränsen, blifvit slagen och på ett
grymt sätt dödad. Och stämmer denna underrättelse
fullkomligt öfverens med hvad Ragnar sjelf förmäler
i sin dödssång, der han talar, om »svärdsleken
på Lindiseyre».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
