Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Erik Väderhatt och Harald Hårfager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vestergötland, till hennes fosterfader, hos hvilken
hans tidigare år förrunno. När så hans fader Ingiald
var mogen till fall och innebrände sig jemte dottern
Åsa, kommo tidender till Olof, hurusom allmogen
endrägteligen hölle sig till Ivar Vidfamne och ville
fördrifva all Ingialds slägt och alla hans vänner,
och beslöt han derför draga upp till Nerike, der han
hade sina mödernefränder; mormodern var nämligen
konungadotter derifrån. Länge fick emellertid ej Olof
vara der. Svearne fingo snart höra, hvar han uppehöll
sig, och tvungo honom draga derifrån.
Han tog vägen vesterut, åtföljd af en ringa hop, och
kom efter vandringen öfver stora skogar till en elf,
som nordanfrån faller i Venern, Der (och troligen i
landets vestra del, ty den östra var länge en ödemark)
röjde de land åt sig i skogen, brände och bygde sedan,
och så uppstodo stora härad, hvilka de kallade
Vermland. Men när det spordes i Svithiod om Olof,
att han röjde skogsmarker, tycktes sådant vara mindre
hederligt för en konungason af den gamla Upsala-ätten,
och han blef derför kallad Olof Trätälja.
Men sedan Ivar Vidfamne kommit till väldet i Svithiod,
måste många biltoge fara ur landet för honom, och
när de sporde, att landslägenheten var storgod hos
Olof Trätälja, begåfvo de sig till honom. En så
stor mängd dref emellertid till honom, att landet
icke kunde bära henne, utan blef der svår och stor
hungersnöd. Som nu Svearne voro vana att tillräkna
sin konung både goda och onda år, och Olof dessutom
var en föga ifrig blotman, tycktes dem, att den svåra
tiden månde härleda sig derifrån. De samlade sig
derför, öfverföllo konung Olof och inbrände honom,
gifvande honom åt Odin och blotande (offrande)
honom till äring för sig.
Olofs ätt utbredde sig derefter så småningom inåt
Norge och blef der herskande.
Det är berättadt, att konung Halfdan Svarte, den femte
från Olof Trätälja, en gång beklagat sig för en vis
man vid namn Thorleif, hurusom han aldrig drömde och
sålunda kunde få veta om framtida ting. Thorleif sade
då, huru konungen skulle göra, och nu drömde Halfdan
en märklig dröm. Det tycktes honom, att han hade ett
ovanligt tjockt och rikt hår, som i långa buckliga
lockar föll ned omkring honom, och räckte somliga af
dem ned till jorden, somliga till knäet, en del till
höfterna och en del till halsen. Hårlockarne glänste
af allehanda färger, men en öfvergick alla de andra
i fägring, glans och storlek. Denna dröm förtäljde
konungen för Thorleif, som uttydde honom så, »att
konungens ätt skulle blifva mycket stor och råda
öfver länder och riken med mycken ära, ehuru icke
alla med lika. Ibland dem skulle dock komma en, som
långt skulle öfverträffa alla de andra.» Man har sedan
ansett den stora hårlocken hafva bemärkt konuag Olof
den helige, om hvilken vi framdeles komma att tala.
Emellertid fick konung Halfdan en son, som vattenöstes
och kallades Harald. Han var af ett fagert utseende
och blef snart stor och väl öfvad i allt samt
mycket förståndig. När konung Halfdan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
