Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Erik Väderhatt och Harald Hårfager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derpå. Tronderne sågo gerna, att deras land blef det
förnämsta och voro äfven ständigt tillgifna Harald.
Der på Hlade gård tog Harald sitt säte och vistades
der med sin hird och sina berserkar, när han ej drog
omkring på eröfring. Konung Haralds hof beskrifves
såsom mycket praktfullt. De ypperste och mest
ansedde män i landet stodo i hans hird, och konungen
skänkte dem de skönaste vapen och kostbarheter,
att de skulle kunna föra sig an med ståt, som anstod
konungens män. Hans berserkar utgjorde en särskild
afdelning och togos af de vildaste, starkaste och
djerfvaste krigare. Till följd af sin egna drägt,
pelsar af vargskinn i stället för brynjor, kallades
de ulfhedner[1]. I striden gingo dessa främst i
fylkingen, och stridde man till sjös, var deras
plats litet akter om framstammen på konungens
skepp. I konungens hird funnos äfven många skalder,
och voro dessa mest af konungen hedrade och sutto i
högsätet midt emot konungen efter ålder. – Konungens
eget långskepp var det bästa bland skepp och hade ett
drakhufvud i framstammen, och bakstammen slutade med
en draksvans. De utmärktaste i hirden hade här sin
plats i framstammen, der konungens märke var upprest,
och bakom dem stodo ulfhednerna.
Var dertill konung Harald i sitt dagliga lefverne
af ett skämtsamt och vänligt lynne, synnerligen i
de yngre åren; men höll alltid de gamle i ära och
vördnad, hvarför han blef mycket älskad af alla sina
undersåtar.
Sedan konung Harald en tid uppehållit sig i Trondhjem,
fick han der veta, att många höfdingar och bönder
der nere i Viken hade gifvit sig under konung Erik i
Sverige, och han beslöt derför att draga dit ned. Var
det nu på sjette sommaren, sedan han först drog
norrut från sitt ursprungliga hem. Kommen dit ned,
förehöll han bönderne deras förräderi och fälde de
skyldiga till böter eller straffade dem.
När det så började lida mot vintern, berättades det
för Harald, att konung Erik red omkring i Vermland
med sin hird på gästning. Konung Harald bröt då genast
upp med sin hird och red öfver den stora gränsskogen
Edaskogen in i Vermland.
Åke hette en man, som var den rikaste man i Vermland
och hade stora egodelar. Nu var han kommen till
hög ålder. Han sände sina män emot Harald, bjudande
honom till gästabud; och lofvade konungen infinna
sig på utsatt dag. Desslikes skickade han män till
konung Erik och bjöd honom till gästabud samma
dag. Åke lät så uppföra en ny gästabudssal, något
mindre än den gamla, och beprydde den det mesta han
kunde. Väggbonaden var der helt ny, då den gamla
salen hade sin gamla bonad.
När nu dagen för gästabudet var inne och de båda
konungarne kommo, blef konung Erik med sitt folk
ledsagad till den gamla salen, men konung Harald och
hans följe till den nya. Bordtyget var också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
