Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Erik Väderhatt och Harald Hårfager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likaledes deladt så, att allt i den gamla salen var
gammalt, men allt i den nya nytt, både borddukar och
dryckeshorn; dock var allt präktigt och lyste af guld,
och drycken var den yppersta på båda sidor.
Åke hade förut varit Halfdan Svartes man. När dagen
kom, att gästabudet var slut, gjorde bägge konungarne
sig färdiga till afresan, och deras hästar sadlades
ock framleddes. Då gick Åke inför konung Harald och
ledde vid sidan sin son som då var tolf år gammal
och hette Ubbe. »Om eder synes, herre», sade han,
»att min goda vilja förtjent någon vänskap af eder,
så låt min son njuta den till godo; jag gifver dig
honom i din tjenst.» Konungen tackade Åke på det
vänligaste och lofvade honom sin vänskap. Sedan Åke
derefter rikligen begåfvat konung Harald, gick han
till konung Erik, som stod färdig med sittj folk att
stiga till häst, och var konung Erik något tung till
sinnes. Åke lät frambära dyrbara gåfvor och förärade
dem åt konungen; men konungen svarade stort intet
dertill, utan satte sig upp på sin häst. När han så
red derifrån med sin hird, följde Åke honom.
Vägen ledde öfver en stor skog, i hvilken de strax
kommo. Här frågade konung Erik Åke: »Hvarför delade
du således välfägnaden mellan mig och konung Harald,
att han af allt skulle hafva den bästa delen, och
du vet dock, att du är min man?» – »Jag tänkte,
konung», svarade Åke, »att hvarken eder eller
edra män skulle någon välfägnad hafva fattats hos
mig. Men att der hos eder var all gammal redskap,
så är orsaken dertill den, att I nu är gammal, men
konung Harald i sin bästa ålder, hvarför han äfven
fick all den nya redskapen. Men der som du minte mig
på, att jag skulle vara din man, så vet jag icke,
hvarför icke jag lika så väl kan kalla dig min man.»
Då drog konung Erik i vrede sitt svärd och högg Åke
banesår, hvarpå han red bort.
Harald, som ännu ej lemnat gården, ville ännu en
gång, innan han red derifrån, tacka Åke bonde och lät
derför kalla honom till sig. Bonden kunde dock ej
träffas i gården, utan begåfvo sig derför några på
den vägen konung Erik tagit, i tanke att der träffa
honom. De funno då hans döda kropp ett stycke från
gården i skogen, och med detta budskap återvände de
till konung Harald. Han ropade då genast åt sitt
folk att hämnas den gamle bondens död och satte i
sporrsträck efter konung Erik.
Det dröjde icke länge, innan han fick honom i
sigte, men konung Erik hade då hunnit till skogen,
som skilde Vermland från Götaland, och längre
vågade icke Harald följa honom. Han vände derför
åter till Vermland, underlade sig landet och dödade
Sveakonungens män, hvar han for fram.
Derefter begaf sig konung Harald åter till Norge och
till Tönsberg, som redan då började nämnas såsom
en köpstad. Der lågo hans skepp, och ännu den samma
vintern seglade han öfver fjärden och befästade sitt
välde på andra sidan.
Konung Eriks jarl i dessa landsändar var Rane den
götske, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
