Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Jomsvikingasagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sven begaf sig genast, åtföljd af 30 man, ned till stranden, der
Jomsvikingaskeppen lågo, det ena utanför det andra. När nu Sven
kommit ombord på första skeppet, förklarade man, att 10 af hans män
måste stanna der, emedan det i annat fall skulle samla sig för mycket
folk på det yttersta. Likaså måste ytterligare 10 lemnas på det andra,
och när konungen och de 10 återstående af hans män kommit på det
tredje skeppet, der jarlen låg, indrogs bryggan, som förenade fartyget
med de andra, under föregifvande att förhindra folkets inströmmande
på jarlens skepp. Nu fördes konungen till Sigvald, som låg så svag,
att han knappt kunde tala. Sven böjde sig då ned för att höra, hvad
han hviskade; men i detsamma grep Sigvald om hans hals och höll
honom fast, medan Sigvalds folk rodde undan, allt hvad det förmådde.
Konung Sven var Sigvalds fånge och fördes till Jomsborg. Han
behandlades dock med mycken vördnad, ehuru han måste finna sig i
att villfara jarlens fordringar. Denne erbjöd sig äfven att skaffa konungen
Burislefs andra dotter Gunhild till äkta och upphöjde hennes skönhet
och dygder på det högsta. Sven gick in derpå, och der blef ett
tredubbelt bröllop drucket, ty konung Burislef gifte sig vid samma
tillfälle med Styrbjörns enka och Svens syster, den sköna Tyri. Brudarna
voro om aftonen beslöjade, men dagen efter bröllopet fann dock Sven,
att han äfven härutinnan var bedragen af Sigvald, ty Astrid var långt
skönare än Gunhild. Men han måste uppskjuta hämnden till ett
lägligare tillfälle
Kort efter, säger sagan, dog Strutharald i Skåne. Konung Sven
ville hålla graföl efter honom och inbjöd dertill Jomsvikingarne, hvilka
ej kunde underlåta att infinna sig vid ett så högtidligt gille, ehuru de
af fruktan för konungen väl hade velat uteblifva. Sigvald, Torkel den
höge och Bue den digre, alla utmärkte jomsvikingar, infunno sig derför
till högtiden med inalles 60 skepp.
Det var sed vid sådana tillfällen att aflägga löften, och ju större
löfte man gjorde, dess mera hedrade man den döde. Konung Sven
stod upp från sitt högsäte och drack vid tillfället sin faders minne,
läggande dertill det löfte, »att han inom tre års förlopp ville draga till
England och antingen fälla konung Ethelred eller fördrifva honom från
riket.» – Derpå vände han sig till Jomsvikingarne, som hade druckit
mycket af den rikligen framburna och starka drycken. »Nu står det
till eder, Jomsvikingar», sade han, »I, som ären de namnkunnigaste
hjeltar i Norden, att utfinna något berömligt dåd.» Då reste sig
Sigvald upp och sade, i det han drack sin faders minne: »Inom tre år
vill jag draga upp till Norge och antingen dräpa Hakon Jarl eller
fördrifva honom från landet.» Han var upphetsad af den starka drycken
och ville icke stå tillbaka för konungen. De öfriga Jomsvikingarne
gjorde nu äfven löften, syftande alla på det förestående tåget till Norge,
och den unge och öfvermodige Vagn Åkeson, Palnatokes sonson, lofvade
att dräpa Thorkel Lejra i Viken och trolofva hans dotter Ingeborg.
Löftena, som sålunda blifvit gjorda, voro heliga och måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
