Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Tryggvason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än som jag vill göra i framstammen.» Konungen höll en
båge i handen, och helt förbittrad lyftade han den,
lade en pil på strängen och syftade på Ulf. »Skjut
hellre annorstädes, konung», sade denne, »der som
mera är af nöden; jag gör så mycket jag förmår; torde
hända, innan aftonen kommer, att dina män icke synas
dig för många.»
Utom Ulf Röde funnos på Ormen långa många andra
högättade och utmärkta män; men ingen af dem var
äldre än 60, eller yngre än 20 år, ty så hade konungen
föreskrifvit. Den 18-årige Einar Tambaskelfer var den
ende, som derutinnan bildade ett undantag; men han
var Norges skickligaste bågskytt och försvarade väl
sitt rum på konungsskeppet. Kolbjörn Stallare var
den andre stambon på Ormen långe.
Sjelf stod konungen i bakstammen och syntes högt
öfver alla, varande desslikes väl igenkänlig på sin
guldsmidda hjelm och sköld, som likaledes var med
guld öfverdragen. Öfver brynjan hade han en högröd,
kort silkeskjortel.
När drottning Tyri såg tillredelserna till striden,
började hon högeligen ängslas och brast slutligen
i tårar. Konungen lät föra henne under däcket,
bedjande biskop Sigurd taga vård om henne. »Icke må
du nu gråta», sade Olof till sin drottning, »ty du
har ju fått, hvad du skulle, från Wendland, och i
dag skall jag kräfva ut din tandgåfva af din broder,
konung Sven, som du så ofta bedt mig om.»
De förenade konungarne ordnade sina flottor i tre
skilda flockar. Konung Sven intog midten, Olof
Skötkonung den högra och Erik jarl med sitt stora
och starka skepp Jernbarden den venstra flygeln.
»Hvem råder för dessa skepp?» frågade Olof
Tryggvasson, då han såg de danska skeppen segla
fram och konung Svens märke resas. »Konung Sven»,
blef svaret. Då sade han: »För dem rädas vi icke,
aldrig segrade danskar öfver norrmän, och de skola
det icke heller i dag. Men hvilkens är märket der till
höger?» – Det svarades, att det var Olof Svenske med
Sveahären. »Visst lära Svearne», sade då konungen,
»finna det behagligare att sitta hemma och slicka
sina offerskålar än att i dag möta våra vapen på Ormen
långe; och knappast tror jag vi behöfva frukta för de
hästätarne. Men hvem eger de stora skeppen der till
venster?» Man sade, »att det var Erik jarl, Håkons
son». Då sade Olof: »Der må vi vänta en hård dust;
ty skälig grund tyckes Erik jarl hafva att angripa
oss, och han och hans män äro norrmän som vi».
Den fege och förrädiske jomsvikingajarlen lade undan
från striden och deltog icke deruti.
Nu blåstes till strids och härropet gick.
Konung Sven, han, som så högt uttalat de stora orden
att Ormen långe skulle bära honom, var den, som
först började anfallet. Men det syntes i förstone,
som skulle striden taga den vändning Olof Tryggvasson
förutsagt. Ty det dröjde ej länge, förr än danskarne
och konung Sven måste vika.
Under tiden hade man på afstånd skjutit och kastat
från de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
