Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
envåldskonungar öfver Svea-välde, och alla hafva de
varit öfverkonungar öfver andra här i Nordlanden,
och är jäg den 10:de i ordningen af dem. Norge
är deremot ringa och glest bebygdt, och allenast
småkonungar hafva der varit. Harald Hårfager var
den förste envåldskonungen der. Satt sedan Håkan
Adalstens Fostre en tid konung i Norge, men när han
började härja i Götaland och Danmark, blef han fäld
från riket. Gunhilds söner blefvo ock tagna af daga,
när de icke mera ville lyda Danakonungen, som gjorde
Norge skattskyldigt. Det var Harald Gormsson, men han
kunde dock icke mäta sig med vår frände Styrbjörn,
som kufvade honom och gjorde honom till sin man;
men Styrbjörn måste i sin ordning duka under för
Erik Segersäll, min fader, när de pröfvade krafter
med hvarandra. Då Olof Tryggvasson kom till Norge
och tog konunganamn, ville vi honom det ingalunda
tillstädja, utan jag och konung Sven i Danmark drogo
åstad och togo honom af daga. Så vann jag Norge. En
så förståndig man som du kan nu väl begripa, att
jag alldeles icke vill släppa Norge för den tjocke
mannens skull. Det kommer mig sällsamt före, att han
alldeles förgätit, huru svårt han kom undan oss ur
Mälaren den tid, vi hade honom der inneslutit. Tänkte
jag den gången, att han hade fast annat i sinnet än
att vidare ligga i delo med oss Svear. Men härefter
skall du aldrig, Hjalte, inför mig låta sådant tal
komma af din mun.»
Det märkes tydligt af dessa konungens ord, huru föga
man så väl i Danmark som Sverige hade vant sig att
betrakta Norge som ett samladt helt, äfvensom huru
djupt ättlingarne afden Sigurdska könungastammen
sågo ned på Harald Hårfagers ätt.
Hjalte insåg genast omöjligheten att ännu bringa
konungen på andra tankar och bragte derför andra
ämnen på tal. Men någon tid derefter omtalade han hela
samtalet för Ingegerd och båd henne lägga några goda
ord för saken hos sin fader. »Konungen lärer föga
akta, hvad jag derutinnan än måtte säga», svarade
Ingegerd, men lofvade dock göra som Hjalte båd.
En dag, när Ingegerd kom till tals med sin fader och
märkte, att han var vid godt lynne, frågade hon,
hurudana hans tankar voro i afseende på striden
med Olof digre, visande derjemte konungen sin fader,
huru alla önskade fred med Norge, både Svear och
Norrmän. »För den skull om mitt råd något gälde»,
sade hon, »skulle du låta ditt kraf på Norge fara,
och hellre vända din makt öster ut till de riken,
som de forna Sveakonungar rådt öfver och som vår
frände Styrbjörn för ej länge sedan lade under sig,
men deremot låta Olof digre behålla sitt fädernearf
och sluta fred med honom.»
Konungen blef helt vred, då han hörde sin dotter
så tala. »Det är väl ditt råd, Ingegerd», sade han,
»att jag skall afstå herradömet i Norge och sedan
gifva dig åt den tjocke. Nej, förr skall något annat
ske! Ännu i vinter skall jag på Upsala ting uppbåda
en här af hela riket, innan isarne gå af vattnen,
och öda landet med udd och egg, vedergällande så
Norrmännens otrohet.» Konungen var, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
