Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sade detta, så vred, att Ingegerd icke vidare
vågade säga ett ord om den saken. Men det var första
gången, konung Olof med hårdhet tilltalat sin dotter.
Hjalte, som noga afbidade utgången af Ingegerds
samtal med sin fader, skyndade till henne, så fort
han såg henne komma från konungen, och frågade,
huru saken aflupit. Ingegerd svarade, att det gått,
som hon hade förutsagt, och bad Hjalte aldrig mera
tala om det ärendet. Emellertid samtalade Hjalte
och konungadottern derefter ofta med hvarandra,
och alltid kom Olof Haraldsson på talet, och Hjalte
beskref för henne hans seder och utseende och rosade
honom på det bästa.
Slutligen en gång båd Hjalte henne att få säga,
hvad han hade på hjertat, och hon tillät det. Hjalte
sporde då, hvad svar hon månde gifva, om konung Olof
Haraldsson sjelf friade till henne. En rodnad drog
vid dessa ord öfver konungadotterns kind, hon satt
tyst en stund och svarade sedan helt saktmodigt: »Icke
hafver jag ännu öfverlagt i mitt sinne om något svar
på ett sådant spörsmål; men är det så, som du säger,
att Olof verkligen är en så härlig man i alla stycken,
synes det, som om jag aldrig skulle kunna önska mig
bättre man.»
Hjalte påstod, att han ingalunda öfverdrifvit sin
konungs beröm. Emellertid beslöto de att hålla detta
ärendet hemligt, emedan, om konungen finge någon
nys derom, skulle det framkalla i högsta grad håns
vrede. Gissur och Ottar invigdes dock i förtroendet,
och den senare, som var djerfvast i talet och gerna
sedd af de store, omtalade för konungadottern allt,
hvad han hade hört om Olof Haraldsson, och var det
ingalunda mindre beröm, än hvad Hjalte hade sagt. – Då
Hjalte nu, sedan han flera gånger talat med Ingegerd
i det ämnet, kunde vara viss om sin sak i afseende på
hennes böjelse för Olof Haraldsson, sände han de två
Götarne med bref från sig och Ingegerd till jarlen
och hans hustru.
I spetsen för hvarje af Sveriges landskap stod
denna tiden en lagman, »och är han» – säger Snorre
Sturlesson – »densamme, som mest råder ibland
bönderna; ty det skall för laggilt hållas, som han
framsägandes och slutandes varder. Men när så händer,
att konung eller jarl eller biskop far öfver landet
och håller ting med bönderna, då svarar lagmannen på
böndernes vägnar, och följa de honom så manstarka,
att knappt våldsmän drista sig komma till tings, med
mindre de dertill hafva fått böndernes och lagmannens
tillåtelse. Men alla andra lagmän skola vara hans
undermän, som i Tiundaland lagman är».
Lagmannen öfver det tidigast bebygda och folkrikaste
af de tre folkländerna, lagmannen öfver Tiundaland,
var sålunda i många fall den mäktigaste mannen
i landet näst konungen, och konungens egen makt
strandade ofta mot Tiundalagmannens på allmänt ting
uttalade vilja, och det endast derför, att lagmannens
vilja var folkets vilja och lagmannens ord folkets
ord. Om ingen så mycket, som om honom gäller Erik
Segersälls ord till Gunhilds sändebud, då konungen
mottog honom efter hans fruktlösa besök hos Håkan
bonde. »Väl sannas mina ord»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
