Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfatta det. Hans sköld var röd, och svärdet vid hans
sida var af det kostbaraste arbete.
Sedan mannen helsat konungen, betraktade denne honom
och sporde honom efter namn och härkomst, och från
hvilket land han var. »I Helsingland och Jemtland»,
svarade mannen, »har jag min slägt, och är mitt namn
Arnliot Gellina.» – Konungen blef glad att ändtligen
få se Arnliot Gellina, men han frågade honom: »På
hvilken Gud tror du?» – »Hittills», svarade Arnliot,
»har jag förtröstat på egen kraft och styrka, och har
jag befunnit mig väl deraf. Men nu vill jag hellre
tro på dig, konung.» Konungen sade då: »Om du vill
tro på mig, då måste du också tro på det, som jag
lärer dig, att Jesus Kristus hafver skapat himmel
och jord och allt folk, och att till honom skola
komma efter döden alla menniskor, som äro goda och
rättrogna.» Arnliot hade något svårt att fatta detta;
väl hade han hört talas om hvite Krist, men ingenting
hade han sig kunnigt om hans makt, eller hvaröfver
han hade att råda. Konungen undervisade honom då om
Guds allmakt och råd, och mottog Arnliot derefter
dopet. Han stridde tappert i slaget vid Stiklarstad
och föll der kämpande framför konungens märke.
Götaland, som skildes från Svealand genom de stora
skogarna Kolmorden och Tiveden, kallades äfven till
följe af detta sitt läge »landet Sunnanskogs»,
liksom Svealand »Nordanskogs». Dess förnämsta
landskap voro de, som lågo på ömse sidor om Vettern,
Östergötland och Vestergötland. I det senare
landskapet omtalas redan på denna tid Falköping och
Skara, ehuru de visserligen då icke voro annat än
handelsplatser.
Vester om Göta-elfven utmed hafvet låg det gamla Viken,
nu Bohuslän, som fordom äfven kallades Ranrike,
Elfvarfylke och Alfhem. De elaka Elfagrimer kallades
landets invånare och gjorde skäl för namnet, ty de
voro ett hårdt och trotsigt folk och vikingar till
följe af sitt lands natur. Kusten härutanför vimlade
af vikingaskepp, som väntade på rof; och tidigt
seglade här handelsskepp fram, uppför elfven till
Kongahäll och ännu längre till Lödöse. Landet låg inom
Norges gräns, som af ålder gick utefter Göta-elf till
Venern, hvarefter Markerna (det nuvarande Dalsland
till Edaskog) och derefter Kölen skilde de båda rikena
åt. – Berättelserna om Erik Väderhatt och Harald
Hårfager visa oss dock, huru oviss denna gräns var.
Söder om Vester- och Östergötland, söder om det
senare landskapets stora gränsskog Holaveden (hvilket
namn betyder den af kullar uppfylda skogen, af Hol,
kulle) sträckte sig Smålands stora bergsbygd. Dess
äldsta bygd är Möre. Kalmar hamn omtalas i Olof den
heliges saga, och i legenden om S:t Sigfrid, Smålands
apostel, namnes Värend som ett godt och bördigt land.
Skåne med dess bägge mot Norge och Götaland
utskjutande armar, Halland och Bleking, räknades vid
hednatidens slut till Danmark, ehuru Bleking ännu på
800-talet ansågs höra till Sverige, liksom Öland och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
