Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länderna, förbyttes hennes försmådda kärlek i hat,
och äfven hon förtalade Harald hos kejsaren, sägande
att han sökte förföra Maria. Nu var saken den, att
Harald verkligen hade friat till Maria, men icke
fått henne – och orsaken var den gamla kejsarinnans
egen kärlek. Emellertid hade de båda älskande ofta
sammankomster i en kammare, som var utbyggd öfver
sjön, så att denna gick fram derunder. En gång, just
som de voro der tillsammans, berättades detta för
kejsaren af Haralds fiender, hvilka hade utspanat
och kände hvarje hans steg. Kejsaren, som då var
Konstantin Monomachos eller som han i våra sagor
kallas Munak, begaf sig genast till den anvisade
kammaren för att öfverraska Harald. Maria märkte dock
faran i tid, så att hon hann släppa ned Harald genom
en lucka på golfvet, innan kejsaren inträdde. Denne,
som fann ingen utom Maria i kammaren, trodde att man
sagt honom en osanning.
Men hatet hvilade icke. Kort derefter lät Gyrge
kejsaren förstå, att Nordbrikt vore opålitlig i
sin vakthållning och bad kejsaren utsända en skara
beväpnade män mot vakten för att pröfva honom. Harald
var dock på sin vakt och lät dräpa hela skaran, så
att kejsaren syntes endast få skam och skada af att
följa Gyrges råd.
Slutligen lyckades det dock Zoë att få Harald kastad
i fängelse och tillika med honom hans båda stallbröder
Halldor Snorresson och Ulf Uspaksson. Det skedde i
synnerhet emedan Harald icke till kejsaren lemnat
den andel i krigsbyte, som tillkom honom. – På vägen
till fängelset uppenbarade sig Olof den helige för
sin styfbroder, och på det stället uppfördes sedan
ett kapell åt S:t Olof.
Fängelset var en rund håla, belägen djupt under jorden
och med endast en ingång öfverst i taket. Genom hålan
flöt en liten bäck, och vid den låg en giftig etterorm
och sof. Ormen lefde af döda kroppar och af dem,
som på kejsarens befallning lefvande kastades ned
i hålan. Här och der på hålans botten lågo skelett
och lemningar af ännu ej förtärda menniskokroppar. De
tre männen satte sig på liken, och Halldor beklagade
deras fara, som skulle blifva ännu större, när ormen
vaknade. Harald bad dem dock vara vid godt mod. »De
skulle alla» – sade han – »bedja till hans broder Olof
om hjelp och göra högtidliga löften till honom.» De
gjorde så. »Nu vilja vi angripa ormen», sade derefter
Harald och bestämde, huru de dervid skulle gå till
väga. Halldor sprang fram och satte sig på ormens
hufvud, och Ulf, som var starkast, på hans stjert,
och med detsamma angrep honom Harald med en knif,
det enda vapnet man låtit honom behålla. Med den
venstra armen, kring hvilken han vecklat kappan,
körde han en käpp i ormens gap, medan han med den
högra, som höll knifven, gaf honom ett väldigt hugg,
der han trodde sig träffa hjertat. Ormen våndades
svårligen i dödskampen, och när Harald sjelf satte sig
på honom, lyftes han högt i vädret af ormens bugtande
rörelser. Genom S:t Olofs hjelp och Haralds och hans
mäns raskhet lyckades de dock till slut gifva ormen
banesår. Så sutto de dygnet öfver till följande natt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
