Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordmän österleds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då, när allt var tyst och stilla, hördes ett svagt
ljud liksom af steg, som närmade sig hålans mynning,
Det var så äfven, och en röst frågade genom öppningen
af hålan, »om der fans någon lefvande menniska». De
tre männen svarade, »att de voro oskadda», och då
rösten sedermera tillbjöd dem frälsning, kan man döma
om deras glädje. Ett tåg nedkastades till dem, och
först uppdrogs Halldor och Ulf, sist Harald. Rösten,
som tilltalat dem, var en qvinnas. Hon och tvänne
tjenare hade räddat dem. Hon omtalade, huru som konung
Olof uppenbarat sig för henne i drömmen och lofvat
henne befrielse från en sjukdom, som plågade henne,
om hon ville frälsa hans broder, som Olof icke ville
skulle lida vedermöda i de södra länderna, äfven om
han icke alltid kunde gilla hans färd. Harald tackade
mycket den frälsande qvinnan, men mest tackade han
och hans stallbröder den helige Olof.
Så fort Harald sålunda blifvit befriad från
fängelset, skyndade han till väringarna, hvilka
blefvo glada öfver att se honom. Han befalde dem
genast stå upp och väpna sig och följa honom, hvilket
skedde. Derpå gick han, åtföljd af väringarna, till
kejsarens sofgemak. Der bröto de upp dörren, grepo
den förskräckte kejsaren och utstucko bägge hans
ögon. Derifrån ilade de till det rum, der Maria låg,
och bortförde henne. Så skyndade de till stranden,
togo två fartyg och rodde ut i Sævidarsundet[1]. Detta
funno de stängdt med tjocka jernkettingar. Harald
gaf då befallning att alla, som icke rodde, skulle
med deras packning och andra tunga saker gå akterut,
så att fartygens förstammar skulle komma så högt i
vädret som möjligt; derpå skulle de med all kraft ro
upp på jernkedjan, och när de så icke kunde komma
längre, skulle de på samma sätt springa förut. De
gjorde, som Harald befalde, och det gick bra på det
fartyg, der han sjelf var; det kom verkligen öfver
jernkedjan. Men när det andra fartyget kom midt öfver
kedjan och männen skulle springa förut, brast den
bräckliga farkosten och många af männen drunknade;
de öfrige blefvo räddade på Haralds fartyg.
Nu hade Harald gjort sig fri från kejsarinnan och
sluppit ut ur Miklagård. Han och hans män styrde
kurs mot Svarta hafvet, och snart öppnade sig sundet
och hafvet låg framför dem. Då satte Harald Maria i
land och gaf henne säkert följe till staden, bedjande
henne vid afskedet helsa Zoë, att Harald var borta,
och spörja, hvem af dem, som nu fått öfverhanden,
han eller hon, då nu intet hade hindrat honom att få
Maria, om han hade velat.
Så kom han till Gardarike och till Elisif åter, och
der blef bröllop, och derefter begaf sig Harald till
Sverige. Huru han sedan blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
