Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik IX den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen måste stadsboarna mottaga Wendernes tillbud
att fritt få aftaga med allt sitt gods. Detta löfte
bröto dock Wenderne, så att alla mördades, hvilka ej
kunde säljas som slafvar, och allt utplundrades och
afbrändes, och en grushög utvisade slutligen, hvar
den stora staden stått. Detta skedde den 10 Augusti
1135. Konghäll blef aldrig sedan hvad det var före
den dagen.
Men det var egentligen Danskarne, som ledo af dessa
Wendernes härjningar. Svenskarne hade hufvudsakligen
att göra med Finnarna. Vi vända oss nu till dem och
konung Eriks korståg.
Det var en betydelsefull stund för Finland,
då konung Erik med sin flotta landade vid dess
kust. Enligt legenden skall han hafva stigit i land
vid Aura-åns mynning och der lagt grunden till ett
fäste, hvaromkring sedan staden Åbo uppstod. Med
honom på konungasnäckan var biskop Henrik från Upsala,
en nitisk ifrare för utbredandet af Kristi lära och
som högligen tillstyrkt konungen att företaga detta
omvändelsetåg. Eriks här bestod till största delen af
Helsingar, ehuru man föga känner något derom, eller
hvilka som voro de förnämligaste männen i hären.
Att en svensk här, anförd af sin konung, företager
ett tåg till landet på andra sidan hafvet för
kristendomens skull, är dock en handling, som talar
och manar godt hos efterverlden för en tid, ur hvilken
vi äro vanda att endast höra hårda, kraftiga, vilda
skaplynnen omtalas.
»Hvad fromheten beträffar» – säger en af våra
värdefullaste historieskrifvare<footnote>
H. Reuterdahl i sin Svenska kyrkans historia.<footnote>
– »så kunde den
visserligen icke vara stor hos ett så styft och
hårdnackadt folk, som det svenska i tolfte seklet
visar sig hafva varit. Men en lefvande, kraftig
tillgifvenhet för kristendomen, ett inre lif i
densamma kan dock icke misskännas. När ett folk i
vilda partitider, då en hvar både kan frukta det
värsta och vara tvungen att försöka det värsta,
öfvergifver de inhemska fienderna och följer
sin konung mot trons fiender, kan detta folk icke
sakna en lefvande och allvarlig fromhet. Så gjorde
Svenskarne, när Erik den helige ville föra dem mot de
hedniska Finnarna. Vi veta väl icke, huru många hans
följeslagare varit, men vi kunna icke föreställa
oss dem så få, då vi veta, att de hade framgång mot
de ingalunda svaga Finnarna. Att de följde konungen
frivilligt, att de icke voro lejda stridsmän, utan
fria bönder, för hvilka stridens ändamål och utgång
hade lika stor vigt som för konungen sjelf, det
inse vi af hela den art, som i Norden var gällande
och som ännu icke på långt när der var utdöd.»
Konungen böd först Finnarna att underkasta sig och
låta döpa sig till kristendomen. Finnarne voro dock
»så hårda, att de ingalunda utan med hård hand läto
underkasta sig», och då anföll dem konung Erik och
»drap alla, som ej ville taga vid rättvisa och rätt
tro». – Efter en vunnen seger öfver hedningarna gick
konung Erik omkring på slagfältet, och då han såg de
många döda kropparna efter slagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
