Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik IX den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifven följd af hans tåg till Finland än som en orsak
till detsamma visar sig det förhållande, som efter
konung Eriks tid rådde mellan detta lands inbyggare
och Sverige. De, och för öfrigt alla de hedniska
folken utefter hela Östersjökusten, således invånarne
i Estland, Lifland, Kurland, Pommern och Mecklenburg[1],
härjade på de kristna ländernas kuster vid samma
haf, och Finnarne företrädesvis på Sverige. Genom
kristendomens utbredande bland Finnarna upphörde
dessa härjningar. Men innan vi beskrifva konung Eriks
tåg till dem, böra vi berätta om Wenderna och en för
dessa tider upplysande händelse, som rör en numera
svensk stad.
Länderna från Eiderfloden i Danmark utöfver södra
Östersjökusten allt intill Finska viken kallades med
ett gemensamt namn Wenden. Vi känna detta namn och
Wenderna af gammalt. Julin var på Styrbjörns dagar
en rik wendisk handelsstad. De danske konungarne
lågo beständigt i strid med dessa sjöröfvare. Sven
Estridsson, Erik Emun, Erik Lam, Sven Grathe, alla
hade de mer eller mindre lyckligt bekämpat dem. De
foro öfver allt på nabokusterna fram med mord och
brand och de förfärligaste härjningar, så att på många
ställen kuststräckorna milslångt in i landet liknade
ödemarker. Den af oss redan många gånger som källa
begagnade Adam af Bremen säger om dem och deras stora
mängd, »att, om man än egde den bästa vind i de danska
Bälterna, kunde man icke undgå sjöröfvare». Det var en
vedergällning för hvad dessa kustboar under förflutna
tider lidit från så väl Danmark som Sverige.
På vestra kusten af det nuvarande Sverige låg den
då rika och mäktiga handelsstaden Konghäll, bekant
genom sina många konungamöten. Den hörde liksom
hela Bohuslän till Norge och var på denna tid Norges
rikaste stad. Ryktet om stadens stora rikedomar
ditlockade en wendisk sjöröfvareflotta. Icke mindre
än tvåhundrafemtio fartyg, hvart och ett med fyra
och fyrtio män och två hästar om bord, rodde i
Augusti månad 1135 uppför Götaelfven, en del genom
elfvens östra arm, en annan förbi Hisingen genom
den vestra. När de kommo fram mot staden, lågo
der 9 östersjöfarare, som tillhörde köpmännen i
staden. Dessa angrepos genast af Wenderna. Striden
blef dock hårdare, än Wenderne hade väntat, och de
sägas hafva förlorat mer än 100 fartyg med deras
manskap, innan de lyckades öfvermanna och taga dessa
9 skepp. Nu började anfallet på sjelfva staden. En
del af Wenderna hade landstigit med hästarna och
anföllo staden från landsidan. Stadsinvånarne måste
taga sin tillflykt till kastellet, och staden uppgick
i lågor. Kastellet eller borgen var byggd af Sigurd
Jorsalafar, och deromkring låg den vigtigaste delen
af staden[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
