Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Sverkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med dem förenade sig då bönderne från de öfriga
Svealandskapen, och sjelfva Carl Sverkersson
skall hafva slutit sig till dem. Denne Carl var
då Götakonung. Han blef vald af Östgötarna till
konung, förr än S:t Erik valdes i Upland – säger
den gamla krönikan. Om han emellertid varit konung
i Östergötland under hela Eriks regering eller om
han för någon kort tid måst vika för Sveakonungen,
kan svårligen med visshet afgöras. När Erik föll,
nämnes Carl som Götarnes konung och hade då varit
det i två år, heter det, således sedan år 1158,
eller från den tid, då Erik var sysselsatt med sitt
korståg mot Finnarna. Måhända hade han under Eriks
frånvaro begagnat sig af tillfället att göra sina
rättigheter gällande och blifvit af Götarna erkänd
som konung. Blott två år skulle då Erik hafva varit
konung öfver hela Sverige, från 1156 till 1158. När
nu Erik var död, och hans tron stod ledig, förefaller
det icke underligt, om Carl ville bereda sig väg till
denna tron genom att uppträda som S:t Eriks hämnare.
På gränsen mellan Lagunda och Hagunda härad
flyter Örsunds-ån. Den börjar i Simtuna socken
af Vesterås län och flyter i östlig riktning till
Låstaviken. En bro har från gamla tider gått
öfver ån och kallats Örsunds-bro. Här stod slaget
mellan S:t Eriks folk och Magnus Henriksson. Magnus
stupade. Carl Sverkersson skall sjelf hafva dödat
honom i striden. Detta skedde året efter S:t Eriks
fall, 1161.
Carl Sverkersson var nu konung öfver Svea och Göta
landom. S:t Erik hade väl efterlemnat söner,
men för dem stod ej att vinna riket. Den ene af
dem, Knut, försökte väl med vapen i hand att taga
sin faders krona, men det lyckades icke; han blef
besegrad och måste fly till Norge. Han hade ännu
medan fadern lefde trolofvat sig med en jungfru af
förnäm härkomst, men hvars namn dock icke blifvit
oss i häfderna bevaradt. När han nu öfvervunnen måste
lemna sitt fädernesland och sin hjertas kär, föll det
honom tungt i sinnet, mest för de oroliga tidernas
skull. Den flyktande konungasonen samtalade då om det
ärendet med jungfruns föräldrar, och man öfverenskom,
att hon skulle »taga doket», d. v. s. ikläda sig
nunnedrägt och gå i kloster, dock icke såsom nunna,
utan för att inom de heliga murarnas hägn få i frid
afbida för hennes kärlek lyckligare dagar, om så
Herren unnade henne dem. Konungasonen skildes så från
sin trolofvade brud och drog till Norge. Medan han der
upplefde öden, om hvilka vi veta intet, och medan hans
brud väntande beder för hans lycka och välgång, vilja
vi se, hvad som tilldrager sig hos den nye konungen.
Äfven konung Carl väntade på sin trolöfvade brud. Hon
hette Kristina och var dotter af en storättad man
i Skåne, som hette Stig Hvitaleder. Hennes moder
Margareta var Margareta Fridkullas systerdotter och
konung Valdemar den stores syster.
När konung Carl hade kommit i lugn besittning af
riket, sände han sin jarl Guttorm till Danmark att
hemföra sin brud. Det var år 1163, som jarlen kom
till Danmark och blef der med all heder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
