Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot det hårda vädret, utan möjlighet att stilla sin
hunger. Efter utståndna besvärligheter af alla slag
framkom han slutligen till sina fränder.
Här mötte honom då tidender från Norge. Män, som kommo
derifrån, visste berätta om slaget, som stått mellan
Östen och Magnus Erlingsson, samt huru efter den
segern Magnus ännu mera befästade sin konungatron. Då
misströstade Sverre. Han lade råd med sina fränder,
och fattade med dem det beslutet att draga bort i
främmande land och afbida, om Gud i framtiden ville
så skicka, att bättre lägenhet yppade sig.
Innan ännu Sverre hann sätta detta beslut i
verkställighet, inträffade dock saker, som gåfvo
en annan fart åt hvad han hade i sinnet. Det blef
nämligen snart bekant, att i Vermland var en son
af konung Sigurd, och hvarje dag kommo flyktande
Birkebenare till trakten, der Sverre vistades. Dessa
Birkebenare hade icke af sitt nederlag och konung
Östens fall förlorat modet. De flesta af dem voro
sårade, många hade så sönderslitna och utnötta kläder,
att de nästan voro nakna och dertill voro de flesta
utan vapen, men lika trotsiga voro de, lika modiga,
lika törstande efter faror och äfventyr. De voro
efter Östens död utan anförare och kunde utan en
sådan intet uträtta. Sverre var liksom af en högre
makt utskickad att intaga Östens plats och leda dem
åter ut till strid. De samlades derför mangrant till
Sverre och bådo honom blifva deras höfding.
Men Sverre afslog deras begäran. I deras
närvarande usla belägenhet, utan penningar och
med hans oerfarenhet, kunde han ej göra dem till
viljes. »Men gån till min frände jarl Birger och hans
hustru Birgitta», sade han; »de hafva trenne söner,
alla med lika bördsrätt till Norges rike som Magnus
Erlingsson; bedjen jarlen gifva eder en af sina söner
till höfvidsman. Jag är ung och kommen från en fjerran
ö, der jag icke mycket kunnat lära af andra folks
skick och bruk; saknar derför just det, som vi bäst
behöfva i striden mot en sådan man som Erling jarl,
det är visdom och erfarenhet. Mig känner dessutom
ingen. Ingen vet, att jag är konung Sigurds son och
till bevis derför kan jag endast anföra, att jag
säger det. Kan då hända att I sägen till mig, som
I saden till eder förre höfvidsman, att I icke med
visshet kände, af hvilken slägt han var, och detta
skall alltid kastas eder i näsan, hvar I möten edra
fiender. Birgers söner äro deremot kända af alla.»
Och Birkebenarne gjorde, som konungasonen bad dem. De
utsago män bland sig, som skulle begifva sig till
jarlen i Vestergötland, medan de andre skulle hålla
vakt om Sverre, ty de hade hört, att han hade i sinnet
att draga ur landet till Jorsala. – De utsände kommo
emellertid till Birger och androgo sitt ärende. Jarlen
svarade då på männens tal med dessa ord: »Allt för
unga till sådan färd äro mina söner; de kunna hvarken
styra sig sjelfva eller andra, och bland eder finnas
icke många, som kunna gifva dem ett godt råd. Men
här var hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
