Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss i julen konung Sigurd Haraldssons son, och månde
han nu vara i Vermland, tagen honom till eder höfding,
han syntes mig vara en förståndig man.» Birkebenarne
svarade, att de redan hade gjort, hvad jarlen rådde
dem till, men att Sverre afvisat dem och bedt dem
draga till jarlen. Då styrkte dem Birger ännu mer att
välja Sverre till anförare. »Sägen honom dessa mina
ord» – sade han - »att Birger jarl lofvar honom sitt
bistånd i allt det han förmår; skall ock han och hans
följe hafva fri och säker tillflykt till Sveavälde,
då så påtränger. Föreläggen honom de vilkor, att han
antingen efterkommer eder vilja eller I tagen honom
af daga.»
Sändebuden vände så åter till Vermland, sedan de äfven
fått bref med sig till Sverre så väl från jarlen
som från konung Knut. Båda lofvade att främja och
styrka Sverre i allt hvad på dem ankomme. När de
framburo dessa tidender för Sverre, jemte jarlens
helsning och hans och konungens bref, blef Sverre
något eftertänksam, men svarade sedan ännu en gång
nej. Då förklarade Birkebenarne, att de ville dräpa
honom för att med hans död kunna köpa sig fred af
konung Magnus. Nu gaf ändtligen Sverre efter och
lofvade blifva deras höfding. Birkebenarne gåfvo
honom genast konunganamn och rörde enligt gammal sed
vid hans svärd. Alla Sverres föreställningar voro
fåfänga. »De ville ej» – menade de – »tjena den,
som icke var högre man än en af dem sjelfva.»
Med en handfull folk, blott 70 man, bröt då konung
Sverre upp från Hammarön[1] för att vinna Norges rike
från Erling jarl och hans son konung Magnus. Hans
första försök misslyckades dock; han måste åter draga
in i Vermland. Icke bättre gick det andra gången. Båda
gångerna förföljdes han af den norske jarlen ända
till Vermlandsgränsen, och hade icke Vermländingarne
genom förhuggningar i skogen tillspärrat vägen för
Norrmännen, hade Sverre icke ens varit säker inom den
svenska riksgränsen. »Om du vågar dig in i vårt land»
– sade Vermländingarne åt Erling jarl – »så skall
denna färd blifva din olyckligaste»; och Norrmännen
måste återvända.
Men det var till Trondhjem Sverre ville, liksom Östen
velat före honom. Norges styrka låg sedan gammalt hos
Tronderna, och dertill voro de inga synnerliga vänner
af Erling och konung Magnus. Det var dock ingen lätt
sak att komma till Trondhjemsbygden. Fartyg hade han
icke, och att kämpa sig fram genom hela Norge var
ej att tänka på. Utgången af hans föregående företag
visade nogsamt det.
Då beslöt han att draga norrut och på en lång och
farlig omväg intränga i Norge. För oss Svenskar är
detta konung Sverres tåg af den största vigt, emedan
den bevarade berättelsen om detsamma tillåter oss att
kasta en blick på förut alldeles okända delar af vårt
land.
Det var år 1177 i islossningen som Sverre bröt upp
med sitt folk. Genon tolfmila-skogen kom han fram
till Klarelfven och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
