Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan I Sverkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt innanför galler eller skrank, på latin: cancelli
– sjelfva detta namn antyder embetets åligganden. Han
var konungens skrifvare, uppsatte de bref och domar,
som utgingo från konungen, förde bok öfver hans
inkomster och egendom och förvarade det konungsliga
signetet.
Orsaken till embetets uppkomst, och hvarför vi
först nu få höra talas om en sådjan embetsman, är
lätt funnen. Han hade icke behöfts förut. Konungarne
afgjorde alla ärenden muntligen, vare sig på tinge i
förhållande till sitt folk eller i afseende på
främmande riken och konungar. Derutinnan var tiden
nu en helt annan. Dels komma skrifvelser utifrån till
Sverige, dels utfärdas sådana inom landet. Vi hafva
redan talat om många påfvebref, eller så kallade
bullor, och äfven konungabref.
Det äldsta svenska konungabref i urskrift, som
finnes, är af konung Knut Eriksson. Det är försedt
med konungens sigill, likt ett äldre, som finnes
vid erkebiskop Stefans bref och som är konung Carl
Sverkerssons. Man skref nämligen ännu icke sitt namn
under en handling, utan satte i dess ställe sitt
sigill derunder, och man har berättelser, som visa,
att de stote och maktegande förde på sina resor sina
sigill med sig för att begagnas vid förekommande
fall. Den sistnämnda urkunden af Sveriges första
erkebiskop är märklig såsom den äldsta kända i vårt
land.
Men skrifva kunde icke Sveriges konungar denna
tid. Skrifkonsten, konsten att i skrift uppfatta
och uppteckna sina tankar, var dessa tider ganska
sällsynt. Icke ens alla klerker kände den konsten,
mycket mindre de verldslige store. Utom presteståndet
kunde således konungen ej söka sin kansler, han
måste välja honom bland presterna. Men kanslerens
befattning, som höll honom i närheten af konungens
person, förskaffade honom ett inflytande, som gjorde
honom till en af de mest betydande och mäktiga män.
Kansleren var för vårt samfundsskick någonting
alldeles nytt, men gjordes nödvändig af
tidsförhållandena, af de förändringar i samhället,
som kristendomen och den kristna kyrkan medförde
och den nye af främmande förhållanden framkallade
embetsmannen fick ett främmande namn.
För att göra oss ett begrepp om denna tidens bildning,
må vi kasta en närmare blick på det äldsta till vår
tid bibehållna konungabrefvet.
Det är skrifvet på ett stycke pergament, 18 tum
högt och 11 3/4 tum bredt. Sjelfva skriften är ren
och fast med långa så kallade stafvar och påminner
mycket om skriften i den samtidigt med konung Knut
regerande kejsar Conrads diplom. I den andra af oss
nämnda urkunden, diplomet af erkebiskop Stefan, är
denna likhet sannerligen påfallande. Den visar sig
så väl i afseende på de första med en slags ornerad
skrift utförda orden, som i afseende på de följande.
Sigillet vid konungabrefvet är enkelt af hvitt
vax och fasthänger vid pergamentet genom ett hänge,
som består af en betydlig mängd hvita, fint tvinnade
linnetrådar, hvarje tråd ännu efter mer än 650 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
