Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birkebenarne en fullständig förlikning, så att de förre
såsom parti helt och hållet upphörde och till och
med bortlade sitt partinamn.
Två år efter denna förlikning uppstod ett nytt
parti. Det var Ribbungarnes. De anfördes af en man
som hette Sigurd Ribbung, och som gaf sig ut att vara
Erling Stenväggs son och således sonson af konung
Magnus Erlingsson. Ribbungarne bildade ett ganska
talrikt parti och Sigurd var en man i allo vuxen
att vara deras anförare. Han var tapper och modig,
snarfyndig i farans ögonblick och outtröttlig. Knappt
hade han blifvit slagen på ett ställe, förr än han
visade sig på ett annat, lika manstark och lika färdig
till strid. Den unge konung Hakon fick derföre mot
honom mycket att göra. När nöden var alltför stor
och ingen annan utväg till räddning fans, gjorde
Sigurd som Östen och Sverre före honom hade gjort;
han tog sin tillflykt till Sverige, till Vermland. Så
fort ett lämpligt tillfälle bjöd sig, drog han åter
derifrån in i Norge och började leken å nyo.
Härigenom försvårades striden för konung Hakon. Han
sände derför bud till de anseddaste männen i Vermland,
att de skulle komma till honom till Tönsberg och der
svara för all den skada, han ock hans män ledo genom
det skydd och den hjelp, som Ribbungarne erhöllo i
Vermland. Vermländingarne infunno sig verkligen i
Tönsberg hos den norske konungen och öfverlemnade
åt honom att döma öfver dem i denna sak. Konung
Hakon fälde dem till svåra böter, men eftergaf
dessa. Liksom att gengälda detta konungens ädelmod
lofvade Vermländingarne med ed, att Ribbungarne ej
vidare skulle mottagas hos dem. Derpå återvände de
hem. – Men Ribbungarne fingo derefter som dittills
hålla till i deras land. Huruvida detta dock bör
betraktas såsom något edsbrott å Vermländingarnes
sida, vilja vi lemna oafgjordt. Det ser snarare
ut, som om de, hvilka infunnit sig hos konungen i
Tönsberg och aftalat med honom, gjort det mera för
sina enskilda personer, än såsom fullmäktige för sitt
landskap att tala och besluta i dess namn.
Konungen skref då till konung Erik i Sverige och
klagade öfver detta förhållande. Det blef dock utan
verkan, och konungens bref blef ej ens besvaradt. Vi
veta, att konung Erik sjelf var ett barn vid den
tiden, och mellan dem, som förde styrelsen i hans
namn, och de öfriga store i landet synes hafva rådt
oenighet[1].
Må hända ligger deruti orsaken till den
overksamhet och den tystnad, hvarmed styrelsen i
Sverige lät dessa händelser passera.
Om hösten år 1224 befann sig konung Hakon i
Konghäll. Han fick då besök af lagman Eskil
från Vestergötland, och blef denne mycket väl
emottagen hos konungen. De talade länge och mycket
med hvarandra, mest om den ofred som rådde i landet
och om Ribbungarna, som förorsakade den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
