Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik XI Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lagmannen hade sjelf varit ute för dessa orostiftare,
eller Slittungarne[1], ett annat parti, som numera
var förenadt med Ribbungarne. Han hade nämligen
vid den tid, då desse först började sitt uppror,
lagt ut från Lödöse med ett väl bemannadt fartyg
för att skydda de invid elfven liggjande bygderna
af Vestergötland. Men när lagmannen som minst
väntade det, voro Slittungarne öfver honom. Han hade
visserligen haft för afsigt att i händelse af anfall
draga till sig manskap från häradena; men derpå
var ej mer att tänka. Han förlorade skepp och landtält
och allt hvad han hade ombord, och sjelf kom han med
knapp nöd undan.
Konungen klagade vidare under samtalet öfver
den svenska konungen, som icke svarat på hans
bref. »Icke tror jag det vara med konung Eriks vilja»,
svarade dertill lagman Eskil, »att Ribbungarne få
hålla till i hans land, och råder jag dig derföre,
att du skrifver ännu ett bref till konung Erik. Jag
vill sjelf lemna brefvet i konung Eriks händer och
muntligen tillägga, hvad jag finner passande. Inom
årets slut skall du hafva säkert besked.» Konungen
gjorde som lagmannen ville och skref ännu en gång
till konung Erik. Denna gången lät han dock veta,
att om icke konung Erik inom årets slut låtit drifva
Ribbungarne ur sitt rike, skulle han sjelf draga
upp till Vermland och utkräfva hämd för den lidna
skadan.
Inom föreskrifven tid ankom nu bref från konung
Erik. Men Hakon kunde af dess innehåll klarligen
se, huru litet afseende man i Sverige gjorde på
hans klagomål. Alltjemt bestormades härunder konung
Hakon af klagomål från böndernes sida i de bygder,
der Ribbungarne och deras medhållare af Vermländingar
och Markmän farit fram.
Då kallade Hakon sina höfdingar till sig och
tillkännagaf, att han aktade draga upp i Vermland
och sjelf der utkräfva straff för den ofred, han
ständigt led derifrån. Ibland höfdingarna voro dock
några, som förestälde honom faran att infalla i ett
främmande land, helst om konungen i Sverige med allvar
rustade sig till motstånd. »Och skulle äfven så ske»,
svarade då konung Hakon, »att konungen i Sverige
angriper oss, så blifva vi antingen snart förlikte,
eller månde det gå som Gud vill. Men den skada,
som blifvit oss tillfogad från Sverige utan vår
förskyllan, den måste vi hämnas.»
Året 1225 ingick med en så sträng vinter, att ingen
i mannaminne visste tala om dess like. Så långt ut
man kunde se från de högsta bergsspetsarna i Norge,
låg hafvet fruset. I början af detta år bröt Hakon upp
från Opslo med 3,000 man till fot och 600 till häst
och drog genom Edaskogen in i Vermland. Fotfolket
färdades på slädar, den ena efter den andra i en lång
rad, så att, när tåget gick öfver isar af 2 mils[2]
väg, hade de sista leden ej nedkommit på isen, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
