Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skutilsvennerne voro till antalet flera. Två af dem
hade hvarje vecka vakt hos konungen. De passade
upp vid konungens bord, buro fram mat och dryck
för honom och hade vid gästabud och högtidliga
tillfällen uppsigt öfver att allt gick höfviskt till
vid uppassningen. – De buro härvapen och skulle
vara stridbart och godt folk och följde konungen i
striden. Deras namn kommer af skutil, som betyder
fat.
Munskänken hade, såsom hans namn antyder,
öfverinseendet öfver allt som hörde till
gästabudsbordet. Posten var vigtig, så att dertill
fordrades en man af god ätt och höfviska seder.
Drotsen hade uppsigt öfver hofhållningen
och synes öfver hufvud haft samma åliggande som
munskänken. Till dessa befattningar utsåg konungen
två af skutilsvennerna.
Kanslern, som äfven hörde till konungens hof och hvars
befattning utan gensägelse var den vigtigaste och
skänkte sin man det största inflytande på ärendenas
gång, var alltid en högre prestman.
Om handeln hafva vi för denna tid föga att säga. Vi
hafva sett, att Visby var en stor och redan på denna
tid betydande handelsstad. Men den handeln var dock
mera tysk än svensk; och öfver hufvud var det Tyskar,
som förde handeln i köpstäderna, såsom i Kalmar,
Söderköping, Lödöse m. fl.
Ett förhållande, som tillkommit i och för
underlättandet af handeln och som äfven här må hända
redan började göra sig gällande, måste vi i denna
öfversigt vidröra. Det är de så kallade Gillena.
Handel och näringar fordra frihet och fred för att
kunna lefva. För att nu på denna tid, som var så fyld
af strider och oro, vinna dessa vilkor för sitt lif,
voro köpmännen och handtverkarne så godt som lemnade
åt sig sjelfva. Hvad den ensamme ej kunde försvara
och skydda, det kunde flera. Helt naturligt förenade
sig derför de enskilde till sällskap, hvilkas ändamål
var att genom gemensamt försvar och ömsesidig hjelp
i nöd och fara vinna den frihet och den fred, som
var deras lifsluft[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
