Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solsången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mången det drabbar,
som han minst väntar.
Sjelf för sin tid
ej någon råder.
9. Icke de tänkte
Unnur och Sävald,
att dem kunde
välgång tryta;
nakne de vordo
och allt beröfvade
och rände som vilda
vargar till skogs.
10. Vällustens välde
sorg så mången gifvet.
Ofta kommer
qval af qvinnor.
Skadliga de vordo,
fast mäktige Gud
dem skära skapat.
11. Såta de voro
Svafadr och Skarthedin;
ingen kunde
det andra undvara,
tills för en qvinna
de förbittrades.
Hon dem till skada
var bestämd.
12. De för den hvita
mön ej aktade
lek eller ljusa dagar.
Ingenting annat
de månde minnas
än den ljusa bilden.
13. Sorgliga dem vordo
de skumma nätter,
ingen blund
de sofvo roligt.
Men af den sorgen
hatet föddes
mellan trogna vänner.
14. Öfvermod varder
på de flesta ställen
grymt vedergullet.
De holmgång gjorde
för väna mön,
och fingo båda bane.
15. Förmätet sinne
bäre ingen man,
det har jag sett i sanning;
ty de flesta,
som det följa,
vika från Gud.
16. Rika de voro
Radni och Vebodi,
och väl sig tyckte göra;
nu de sitta
och vända såren
ömsom mot elden.
17. På sig de tröstade
och öfver alla
tyckte sig vara.
Men de syntes
deras vilkor
annorlunda
för allsmäktig Gud.
18. Vällust de öfvade
på många sätt,
och hade guld
till gamman.
Nu det är dem
vedergullet,
att de gånga skola
mellan frost och hetta.
19. Ovänner dina
tro du aldrig,
ändock de fagert tala.
Lofva du godt.
Godt är andras fel
hafva till varning.
20. Så honom gick
Sorle den godråde,
då i Vigolfs
våld han gaf sig.
Väl han trodde
sin broders bane;
men till svek blef denne.
21. Frid han gaf dem
af godan hug;
likväl framkom sveket.
Ense de syntes,
medan de samman drucko;
guldet de lofvade
honom åter.
22. Men derefter
på andra dagen,
när de ridit
till Ryardal,
med svärd de höggo
den saklös var,
och läto så
hans ande fara.
23. Hans lik de drogo
å lönlig stig,
och sänkte styckad
i brunnen neder.
De ville dölja,
men Herren såg
från helig himmel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
