Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småningom, allt efter som hon hann genomtränga
folkets sinnen, lägga grunden till en jemlikhetslära,
hvars slutliga följd blef träldomens fullkomliga
afskaffande.
Odalböndernes, »de frie männens» klass är ännu
lagarnas högsta och den förnämsta delen af det svenska
samhället. Bönderne hade dock förlorat mycket af den
makt och den sjelfständighet, hvarmed vi sågo dem
uppträda under hedendomen, och ännu under början af
denna tidrymd, då de offentligen på tinget förklarade
för en konung, att han bröt »gammal landslag», och
äfven läto handling följa på ordet, i det de togo hans
krona ifrån honom och gåfvo den åt en annan. Undet
den senare hälften af denna tidrymd vandrade bonden ej
mera upp till Upsala-ting, det gemensamma rikstinget,
der han fordom låtit konungen få veta sin tanke och
fått höra konungens och der bondens vilja stundom
rådde på konungens. I och med allshärjartingens
upphörande förlorade bonden sin andel i afgörandet
af rikets angelägenheter. Vi veta, att dessa
allshärjarting. hängde på det närmaste tillsammans
med den odinska religionen och att, när den religiösa
anledningen att samlas till Upsala försvann, äfven
allshärjartingen försvunno. Vi finna således äfven
här en genomgripande inverkan af kristendomen.
Bonde var den, som egde full eganderätt öfver sin
jord och var kommen till myndig ålder. Han egde också
just på grund af sin egenskap som jordegare talan på
tingen, så väl de inskränktare som de allmännare. Ty
till landskapstingen och häradstingen samlades man
ännu, äfven sedan allshärjartingen upphört. Men det
var också endast »bönder och boande män», som egde att
föra talan på tingen. »Löske män eller legodrängar»,
som icke hade eget bo att äfventyra, fingo der ej
uppträda.
Der funnos dock frie män utan jordegendom. Bondens
huskarlar och landtbönderne eller de som arrenderade
jord af bonden och för den erlade en viss afrad –
desse voro visserligen frie män, men deras anseende
kunde på långt när ej mäta sig med bondens.
Hvad allmänningsbonden beträffar, så påminna vi oss,
att äfven han erlade en viss afrad för sin gård,
men han eller fader före honom hade dock sjelf röjt
skogen och upptagit jorden, och afraden utgick ej
till någon enskild man, utan till det samfund[1],
på hvars allmänning gården låg. Samma anseende som
odalbonden egde han ej. Man kan sluta dertill,
då man i en af våra landskapslagar finner ett
sådant stadgande, som att allmänningens åbor skulle
kallas bönder, ej landtboar. Ifrån sin gård kunde
allmänningsbonden vräkas och gå sin besittningsrätt
till densamma förlustig, om han under tre års tid
underlåtit att göra rätt för sig.
Adeln. Vi hafva flera gånger, medan vi följt
händelserna framåt, haft tillfälle att tala om huru
ur bondekretsen, de frie männens ring, utvecklade sig
en folkklass, som snart intager första rummet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
