Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned till Danmark, till konung Erik Glipping[1]. Kan
vara, att Magnus ännu ej ansåg sig kunna vinna
tillräckligt anhang för en strid mot konungen, om
han började den. I Danmark ville han värfva folk och
gjorde det äfven.
I Sonderburg på ön Als[2]
sammanträffade de båda
svenske hertigarne med konung Erik. Denne lofvade
dem sitt bistånd och gaf dem tillika en väl rustad
skara af hundra man ur sin egen hird. Härför förbundo
hertigarne sig skriftligen att lemna konungen sex
tusen mark rent silfver, sätta ett slott, hvilket
helst konungen ville, till pant, samt för dess
befästande och underhållande årligen erhålla tusen
mark. Dertill värfvade de i Danmark sjuhundra man
både Tyskar och Danskar. Anförare för dessa voro
grefve Jakob af Halland och marsk
Stig[3]
Om orsakerna, som bestämde den danske konungen
att blanda sig i naborikets stider, är svårt
att säga. Tanken på fördelarna för Danmark af
Sveriges försvagande kan hafva talat. En äldre
historieskrifvare angifver den orsaken. Något bestämdt
veta vi dock icke.
Med sitt folk drogo hertigarne in i Sverige och upp
genom Vestergötland. Magnus lät säga sin broder,
konung Valdemar, »att han ville vinna riket eller
dö». Konungen skall hafva svarat: »Mindre månde han
få än riket, om han vågar möta mig med sina Danskar
och Tyskar.»
Valdemar hade icke varit overksam. Han hade uppbådat
en mängd folk och var redo att möta sina bröder. Men
hans lättsinne och obetänksamhet förnekade sig dock
icke äfven i denna sak. Vid midsommartiden drog
han med bondehären ned åt Tiveden. Den ryckte fram
genom skogen mellan sjöarna Unden och Skagern och
slog läger vid Hofva. Men bönderne voro der utan
anförare, ty konungen var ej längre med dem. Han
stod med den bästa och dugligaste delen af sitt
folk vid Ramundeboda, och drottning Sofia var äfven
der. Huglöshet för manlig bragd och fullkomlig
oförmåga till manlig ansträngning voro, som vi
sett, hufvuddragen i Valdemars skaplynne. Och han
var sig lik äfven vid detta tillfälle. Faran var
öfverhängande, men Valdemar mötte den med den tanken,
att här var hans makt för stor, att han skulle behöfva
frukta något af hertigarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
