Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magnus var väl underrättad om, huru det stod till
i den kungliga hären, och han lät ej det gynnande
ögonblicket gå obegagnadt förbi. Han lät ryttare
sitta upp och beslöt att anfalla bondehären vid
Hofva. Och ryttarne ryckte an mot bönderna. Desse
gjorde visserligen motstånd, men der fans ingen bland
dem, som kunde ordna dem i striden, och hertigens folk
anföll så häftigt, att bönderne började vika. Ännu
häftigare ansattes de nu af hertigen och hans folk. Då
upplöste sig hela konungens här och spred sig i den
mest förvirrade flykt.
Utan någon aning om hvad som tilldrog sig vid Hofva,
huru det likade sig till att brodern skulle infria
sitt stolta löfte om att vinna riket, låg konungen
med sin drottning qvar i Ramundeboda.
En afton, då konungen och många med honom redan gått
till hvila, satt drottningen och spelade schacktafel,
tänkande i sitt sinne uppå, huru ringa Kittelbotarens
makt var. Allt gick för öfrigt sin vanliga gång
omkring konungen. Somliga åto, somliga gingo fram
och åter, och några af hörde messan.
Då sprängde en ryttare in på gården. Man såg, att det
var en från bondehären, men han var blek om kind och
blödde ur flera sår. Alla sågo frågande på ryttaren,
som hoppade af hästen och skyndade till konungen,
förkunnande att hans folk blifvit slaget och flydde
i mossa och kärr.
Konungen blef bestört, drottningen likaså. »Drag dig
skyndsamt tillbaka, konung Valdemar» – sade budet
vidare – »samla ditt folk och rusta dig att ännu en
gång möta din fiende.»
Rådet var godt, men i den allmänna bestörtningen
och förvirringen fans icke här någon, som vågade
träda i spetsen för saken, ty konungen hade förlorat
all besinning. Han flydde hals öfver hufvud från
Ramundeboda öfver Vermland till Norge.
När då folket, som stod vid Ramundeboda, fann sig
öfvergifvet af konungen, började det draga sig
tillbaka. De ryckte med sitt banér och sina märken
upp i Nerike, afbidande der hertigen. Der blef dock
ingen strid. Folket gick Magnus till hända.
Hertigen sände genast sina män efter konungen. »De
skulle fängsla honom» – sådan var hans befallning –
»hvar helst de träffade honom och föra honom till
hertigen.»
Sedan Valdemar i Norge hos en vid namn Erling Alfsson
fått en fristad åt sin son, den unge tvåårige Erik,
begaf han sig tillbaka till Vermland för att på
närmare håll se, huru sakerna gingo.
En afton satt konungen här i all ro till bords med
sin drottning, då man plötsligen hörde ett ovanligt
buller utanför. Det lät nästan som skrammel af
vapen. Konungen och drottningen bleknade och sågo
på hvarandra. De hade den gången ingen man hos sig,
som gat gripa till vapen för dem.
I samma ögonblick slogs dörren upp och en skara af
män, väpnade från hufvud till fot, rusade in. »Gif
dig fången, Valdemar» – ropade de till kungen –
»om ditt lif är dig kärt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
