Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus' inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gamla klosterkyrkans högkor. Långa tider gingo
efter honom, innan en konung så som han verkade för
bondens väl.
Det, hvaraf allmogen, det vill säga de mindre
förmögne af de gamla odalbönderna, nu mest led,
var våldgästning. Gästfrihet var ett hufvuddrag
hos nordbons skaplynne af gammalt. Men herrarne och
deras stora följen togo denna gästfrihet för mycket
i anspråk, och då fordom hvarje bondgård stod öppen
för den vägfarande, fordrade man nu som en rättighet,
hvad man förut emottog såsom en frivillig gåfva.
Härutinnan kom konung Magnus bonden till hjelp,
och så gjordes början till våra gästgifverier.
»Länge hafver här varit i vårt rike den osed» – säger
Magnus på mötet i Alsnö – »att alla de män om riket
fara, om de än äro aldrig så rika, vilja gästa fattig
mans hus och hafva all sin kost utan penningar, och
öda det upp på en liten stund, som den fattige länge
hafver arbetat före. Och emedan af slik osed kommer
ofta mycken lifsvåda, hafva vi det sva skipat med
goda mäns råd, både biskopar och andra ärliga män.»
Då beslöts att häradshöfdingarne skulle vid tre
marks böter utse i hvarje by en rättare. Den rättaren
skulle mottaga hvarje vägfarande och föranstalta om
hans och hans följes herbergerande hos sig eller hos
grannarna. Dock skulle ingen bonde behöfva mottaga mer
än två karlar och två hästar. Den resande egde rätt
att af sin värd fordra det nödtorftiga, men värden å
sin sida egde ratt att få betaldt för allt hvad han
lemnade.
Stränga böter utfästes för brott emot denna stadga
så väl af rättaren som den resande. Den som gjorde
sig skyldig till våldgästning och ej ville erlägga
böterna, utan rymde undan, kunde jagas af hela det
uppbudade häradet. Vägrade bonden att mot penningar
lemna den resande hvad han behöfde, kunde denne i
vittnens närvaro taga det och erlägga betalning.
Ifrån denna gästningsskyldighet undantogos dock
konungens gårdar, äfvensom biskoparnes, riddarnes
och svennernes af vapen.
Vi få dock icke anse 1200-talets rättare vara
detsamma som våra dagars gästgifvare. I första rummet
är det skjuts, som den senare skall tillhandahålla den
resande. Detta var icke fallet på den tid, hvarmed
vi nu sysselsätta oss. En hvar red då egen häst,
så vida han ej vandrade till fots.
»Ingen man» – heter det i fjerde paragrafen af
Alsnöstadgan – »tage sig skjuts af bonde, utan att
han hafver vårt bref dertill. Den som det gör och
får någon skada deraf, den vare ogild[1], och varder
han fången, löse han sig så som egaren dömer honom
till och hans egendom är till. Och lägga vi derför
härpå strängt straff, emedan de fleste, som så taga,
äro sådana, att de intet bekymra sig derom, om bonden
får sitt eller icke, blott de fa fram sina tarfvor
och sysslor.»
Vi hafva talat om, huru skatter först hos oss uppkommo
samt hvilka skatter voro de vanliga vid slutet af
den tid, som ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
