Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hertig Erik såg betänksamt först på riddaren och så
på sin broder. Men hertig Valdemar blef vred och
svarade hastigt: »Många skola hänga, innan slikt
sker. Jag hörer nu alla dagar många tala, som vilja
lägga ondt mellan oss bröder.» Och hertigens blick
och min var sådan, att den välmenande riddaren red
bort helt modstulen.
Emellertid beslöto hertigarne att ligga öfver natten
på Svärta. Må hända var det hertig Erik, hvars tvifvel
ökats af riddarens ord, som åstadkom detta beslut. De
redo derför upp på gården, men der var allt borttaget
och fördt till Nyköping, både kost och annat.
Just som de nu höllo der på Svärta, kommo konungens
riddare ridande med bud till hertigarne från konungen
och drottningen. »Konungen och drottningen helsa
eder välkomne», sade en af riddarne. »De glädjas,
att I ären så nära, och längta högligen att träffa
eder. Konungen beder eder derför, att I icke
tagen nattqvarter annanstädes än på slottet hos
honom. Staden ligger blott en mil härifrån, längre
hafven I ej att rida.»
Hertig Valdemar var genast färdig att rida
åstad. Brodern dröjde något, der han, forskande i de
kungliga riddarnes anleten, satt på sin häst, men
slutligen lät han hästen känna sporrarna och följde
Valdemar. En blick på det manstarka, fullrustade
följet – som dock var ett säkert stöd i händelse
af fara, och dertill fruktan för att genom för
stort misstroende frammana, hvad han ville undvika,
ytterligare split mellan bröderna – detta bestämde
den i detta fall tveksamme Erik.
Friskt redo de milen fram och in i staden och upp
till slottet.
Konungen kom ut emot dem, vänlig och glad i uppsyn
och tal, helsade sina bröder kärligen, tog dem i
hand och ledsagade dem sålunda upp i slottet, och här
väntade dem drottningen, lika vänlig och förekommande
som någonsin konungen.
Sedan gick man till bords, bägarne gingo omkring,
och vin och mjöd iskänktes rikligen. Man sparade
lika litet derpå som på fagra och söta ord, och det
fans ej den man vid konungens bord, som ej hänfördes
af den allmänna glädjen. Gladare hade man aldrig
sett drottning Märta än den aftonen, och hertig Erik
glömde sin hittills iakttagna försigtighet. Han hade
ändock haft rätt, hans broder Valdemar. Konungen och
drottningen ville en verklig försoning. Derom var
intet tvifvel.
Vid gästabudsbordet sade drottningen, »att hertigarnes
riddare icke fingo rum på borgen, utan att de måste
ligga nere i staden. Men der var herberge tillredt för
dem.» Och hertigarne funno dervid intet att anmärka.
Först sent på natten slutade gillet uppå slottet hos
konungen.
Hertigarne fördes till sitt sofrum, och deras
riddare och svenner ledsagades – såsom konungens
och drottningens vilja var – ned till staden. Vid
slottsporten stod herr Johan Brunke sjelf, noga seende
till, att alla hertigarnes män aflägsnade sig samt
att porten väl tillbommades efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
