Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När borgporten blifvit stängd efter den siste af
Hertigarnes män, väpnade, sig konungens folk för att
vara i beredskap, när konungen kallade.
Konungen lät emellertid kalla till sig herr Knut
Jonsson. När denne inträdde i rummet, stod konungen
vänd med ryggen mot dörren, men han vände sig hastigt
om, då han hörde dörren öppnas, och såg skarpt på den
inträdande. Derpå omtalade han i korthet, hvad han
hade i sinnet, och frågade tvärt: »Viljen I nu hjelpa
mig, Knut Jonsson, att få mina bröder hertigarne i
mitt våld?» – Birger var häftigt upprörd, det både
syntes och hördes.
Riddaren blef bestört vid konungens tal, men snart
var han herre öfver sig och blickade med lugn konungen
i ögat.
»Herre», svarade han, »hvar eder sjelf går något emot,
der vill jag som en ärlig riddare afvärja det. Men
detta målet är mig nytt, jag vet ej hvem, som har
kunnat ingifva eder det. Förr hörde jag eder ej tala
derom. Och den som har gifvit eder slikt ett råd,
han hafver gifvit eder ett ondt råd. På edert ord
hafva edra bröder kommit hit, svik dem icke, konung
Birger. Hafver djefvulen eder så förvillat, så fruktar
jag, att följden blir värst för eder sjelf. Det vore
en skamlig gerning, äfven om de icke voro eder så
närskylda. Och blifve nu vred hvem som vill, aldrig
hjelper jag dertill, det är mitt sista ord, konung!»
Nu blef konungen ännu mera vred. »Du vill då ej
värja min heder!» – Men riddar Knut blef lugnare af
konungens vrede. »Föga heder», sade han, »kunnen I
vinna deraf, och sådan är min mening, konung Birger,
att om du verkställer hvad du nu sagt, varder din
heder mindre hädanefter.»
Och så gick den forne drotsen, riddar Knut Jonsson,
från konung Birger.
Då lät Birger kalla till sig tvänne andra riddare,
till hvilka han sade detsamma som till herr Knut
Jonsson. Men äfven deras svar blef detsamma. »Den
skammen», sade de, »kan du aldrig öfvervinna,
konung Birger, om du låter hertigarne något ondt
vederfaras. Besinnen eder bättre, och, läggen I den
dårskapen ned. Och kom det i håg, att den som sina
vänners råd försmår, slik herre plägar det gå illa.»
Konungen uppdrog slutligen åt en af de utländske
herrarne, som vistades hos honom, Konrad Ysarn,
att utföra hans befallning. Denne satte sig genast
i spetsen för det väpnade folket, och så begåfvo de
sig till hertigarnes sofrum, lysande sig med bloss
genom de mörka gemaken och gångarne i slottet.
Hertigarne lågo i sin djupaste sömn, då de vaknade
deraf, att dörren flög upp med dån, och i samma
ögonblick fyldes rummet af de väpnade männen. De
yrvakne hertigarne sågo dragna svärd glimma vid skenet
från de rykande blossen.
Hastigt som tanken var emellertid hertig Valdemar
uppe ur sängen. Han kastade öfver sig en rock
och fattade den främst i hopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
