Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stående – det var Konrad Ysarn sjelf – i kragen med
en sådan kraft, att han kastade honom under sig.
Då störtade så visst tjugu af konungens män öfver
honom, och somlige höggo och somlige stucko. »Hjelp
mig, broder Erik», ropade Valdemar, liksom om han
hoppats, att de två här kunnat uträtta något mot män,
som voro väpnade allt till tänderna.
Men hertig Erik rörde sig icke. Han såg genast, huru
sakerna stodo, och att allt motstånd tjenade till
intet. »Låt vara, broder», sade han, »som det är,
vår strid hjelper icke här.»
Och så gåfvo bröderne sig godvilligt fångne.
Då hörde man hastiga steg utanför, och kort derpå
visade sig konungen på dörrtröskeln. Han steg in i
rummet, men hans blick var stirrande och hans anlete
uttryckte den häftigaste vrede.
»Minnens I något af Håtunaleken?» sporde han
hertigarne. »Fullgörliga står han i mitt minne. Men
denna leken skall ej blifva eder bättre!»
Derpå bundos hertigarnes händer, och barfota och så
godt som utan kläder fördes de ned i tornet. Valram
Skytte, en annan utländing hos konungen, utförde
detta värf.
Och så började det dagas.
Emellertid hade Johan Brunke, åtföljd af Ulf
Svalebeck, Holsten Skoger och en väpnad skara af
pålitligt folk lemnat borgen och begifvit sig ned
i staden. Här lågo hertigarnes män, hvar i sitt
herberge, försänkte i djup sömn liksom deras herrar
uppe på slottet. Det var således ej särdeles svårt att
bemäktiga sig dem, den ene efter den andre. Blott
en gjorde ett kraftigt motstånd. Det var Arvid
Gustafsson. Vi känna honom af gammalt som hertigarnes
vän och vi sågo honom senast hos hertigarne i Lödöse
år 1315, när bröderne gjorde sitt häfdabyte. Han var
då lagman i Södermanland.
När nu Brunke och de öfrige kommo till herberget,
der herr Arvid låg, och började bryta upp dörren till
hans rum, vaknade han och grep hastigt sitt svärd,
så att när dörren gick upp och männen rusade in, var
han färdig att möta dem. Han förde också sitt svärd
så raskt åt alla sidor, att ingen vågade anfalla
honom. Då lade en skytt sin pil å bågen, sigtade
på den tappre riddaren och sköt af. Riddaren föll,
pilen hade träffat honom i hjertat.
De öfrige fördes fångne upp på slottet och lästes fast
vid stockar, så att de stodo väl tjugu i rad. Riddarne
blefvo insatte i tornet. Men en stor hop af hertigens
män fingo frie draga bort; dock skulle de aldrig
strida mot konungen och infinna sig hos honom på
förelagd dag.
Så firade konungens folk sin lätta seger.
Men konung Birger gick deruppe i slottssalen och log
och slog sina händer samman af förnöjelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
