Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad som kan vara sant i denna skildring, är svårt
att afgöra. Att mycket är dikt, derom kan man
vara fullt viss, om man känner menniskornas art
att gerna låta en liten gnista blifva till en stor
eld. Folkets kärlek hängde fast vid hertigarne, och
deras anhängare utgjorde ett vida större antal och
voro vida mer inflytelserika än konungens. Ej under
då, om konungens handlingssätt och Nyköpings gästabud
kom att utmålas med allt för starka färger.
Medan detta och annat liknande tal utbredde sig bland
folket, skyndade Birger att hösta in frukterna af sin
inbillade seger. Dock gick ryktet fortare än kungen,
och hvarje dag ökades hatet mot honom och vreden och
hämdlystnaden.
De förnämsta slotten, som hertigarne egde i sitt våld
och som konungen i första rummet sökte bemäktiga sig,
voro Stockholm och Kalmar. Först vände han sig mot det
förra, och kom från norra sidan tågande mot staden
i akt och mening att det skulle vara honom ett lätt
arbete att vinna den. Han fann dock genast här, att
han bedragit sig. Så fort han kom i sigte af staden,
var den första syn, som mötte honom, att bron öfver
Norrström uppvindades.
Konungen sände bud till staden med uppmaning till
borgarne och fogden att gifva sig. Men köpstadsmännen
väpnade sig och beslöto enhälligt »att mot konungen
bestå». De ryckte ut ur staden och tågade upp på
Norrmalm emot konungen och hans folk.
Här uppstod nu en strid, men stockholmarne
segrade. Konungens folk tog till flykten och konungen
»sjelf rymde då bort dädan» och till Nyköping. – »Jag
märker att det låter illa», skall konungen hafva sagt,
»det ser ut som hertigarnes makt skulle vara mig för
stark.»
Carl Elinesson var den tiden borgherre i
Kalmar. »Han lät bud om landom fara», så fort han
fick underrättelse om hvad som tilldragit sig
uppe i öfra Sverige, och samlade Småländingarne
tillhopa. Lika så gjorde Birger Pedersson i Upland
och Mats Kettilmundsson i Vestergötland. De ryckte upp
mot Nyköping hvar från sitt håll.
Här satt efter Stockholmsfärden konungen med sin gemål
och sitt hof, och hvarje dag inlupo underrättelser om,
huru allmogen väpnade sig för hertigarnes sak. Nyåret
1318 ingick ingalunda med ljusa utsigter för konungen,
och han insåg sjelf omöjligheten af att göra motstånd
mot en sådan öfvermakt. Derför begaf han sig äfven
strax på nyåret med alla de sina och Johan Brunke
till Stegeborg.
Christian Scherbeck stannade qvar såsom slottsherre
på Nyköping.
Från Stegeborg skref konungen till Danmark till sin
son junker Magnus och bad honom komma hem och vinna
riket sig tillhanda. Likaledes beddes han af sin
svåger konung Erik tröst och hjelp, och erbjöd honom
hela Småland intill Östgötagränsen jemte Visingsö
och dess slott, om konungen ville samtycka till hans
begäran.
Men ställningen i Danmark var icke sådan, att den
tillät ett nytt tåg till Sverige med en sådan här
som sist. Konung Erik gjorde dock hvad han kunde och
lemnade junker Magnus sex hundra väl rustade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
