Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmyndarestyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omarbetning synes äfven kunna hänföras till denna
tid. Jernbörden blef, som vi påminna oss, redan
vid medlet af förra århundradet afskaffad af
Birger jarl, men den var åter kommen i bruk upp i
Helsingland. Erkebiskop Olof gjorde anmälan derom
inför riksens råd i Stockholm 1320, och då vardt
beslutadt – heter det – att jernbörden skulle
för evärdeliga tider afläggas, och alla mål, som
tillförene genom jernbörd afgjorda voro, från den
tiden med tolfmannaed slutas.
Detta tyckes visa, att Helsingelagens omarbetning
till det skick, hvari den kommit till oss, tillhör
Magnus Erikssons minderårighetstid.
Men kunglig stadfästelse hade inga landskapslagar
mer än Uplands- och Södermannalagen.
I allmänhet må man märka vid dessa lagarbeten äfvensom
för öfrigt i allt som under framfarna tider gjorts
i och för landskapets eller rikets framåtskridande
och utveckling till något bättre, att intet skett
brådstörtadt och våldsamt, utan med en viss måtta och
med ett sundt och klart förstånd, som bannlyst alla
ovisa hugskott. Så hafva våra fäder sjelfva sagt, när
de höllo på med omarbetningen af sina lagar: »vi äro
skyldiga och vilja i lag denna följa gamla efterdömen,
med rättvisa skipade och sammansatta af våra förfäder,
ej något så nytt skipa och stadga, att vi gammalt
förderfva, det länge med skälom varit hafver.»
De erkände hvad gammalt ondt de hade, och de arbetade
bort det, men de satte för sig såsom sitt syfte
dervid att icke taga bort mera än hvad som rätt
och jemt behöfdes, för så vidt som menniskor kunna
det. »Ehuru mycken vördnad gammal lag värd är» –
heter det på ett annat ställe – kunna dock sådana
omständigheter inträffa, som göra en förändring i
den »gamla», »vördade» lagen nödvändig.
Frälsemännen, både de andliga och verldsliga, hade
denna tid rätt att uppbära konungens andel af de
böter, som föllo för brott begångna af deras landtboar
och underhafvande. Men nu hände, att frälsemännen
sjelfva eller ock andra efter deras bud gjorde sig
skyldiga till förbrytelser. Angående detta utfärdade
förmyndarne den förklaring, att frälseman som sjelf
gjort sig skyldig till förbrytelse, hade förverkat
all rätt till dessa böter.
Desslikes påbjöds, att vapensyner med frälset skulle
årligen hållas, att broar och vägar skulle underhållas
och skepp till rikets försvar. Vidare förnyades det
af konung Magnus Ladulås utfärdade förbudet mot
våldgästning, äfvensom en förordning utgafs som
bestämde antalet af de förnäma herrarnes följen,
när de redo genom landet.
En märklig dom, som afkunnades 1330, må här
anföras. En man vid namn Harald Haraldsson hade
fått tillstånd att bygga på skogen Hattaeraeås,
men hade utsträckt sina intägter längre, än han
enligt konung Magnus Ladulås’ bref hade rättighet
till. Häröfver klagades hos konungen, och Gustaf
Niklisson och Lars Månsson fingo i uppdrag att
härom anställa undersökning. Konungens dom i målet
är utfärdad på Lindholms slott 1330 och innehåller,
att hvad Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
