Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna inom Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens minderårighet och medan Erling satt vid styret,
men när konungen som myndig sjelf tog till att
styra, kommo drotsets motståndare till väldet, den
ofvannämnde Finn och hans broder Ivar Agmundsson,
hvilken hela tiden varit höfvidsman på Bohus, ett
slott, der konungen för det mesta uppehöll sig,
enär han der var lika nära båda sina riken.
Redan i den omgestaltning af förhållandena, som måste
blifva en följd af Agmundssönernas framträdande såsom
de inflytelserikaste männen i Norge, äfvensom i den
omständigheten att konungen, sedan han medverkat
att få sin kansler Paul Baardsson till erkebiskop,
sjelf tog rikssigillet om händer och visade sig föga
böjd att utnämna någon ny kansler, väckte missnöje
i Norge. Detta missnöje nådde sin höjd, då konungen,
efter att hafva förvärfvat Skåne, under loppet af år
1333 till största delen uppehöll sig i Sverige. Någon
fruktan, att konungen i sitt trångmål för pengar
skulle derom vända sig till Norge och att detta rikes
medel på sådant sätt skulle komma att utgå för något,
som på intet vis kunde komma Norge till godo, synes
äfven hafva inverkat på de missnöjde.
Den förnämste bland dessa var nu den förra
riksförmyndaren Erling Vidkunsson, men vid han sida
stodo äfven Hafthorssönerne, Jon och Sigurd, samt Ulf
Saxesson och dertill ännu många andra. Hafthorssönerne
leddes dock mera af personliga och egennyttiga
fördelar. De hade icke erhållit, såsom det vill synas,
den furstliga förläning, som de till följd af sin höga
börd ansågo sig hafva rätt att fordra, och hvarpå
deras morfader konung Hakon gifvit dem bref[1]. Båda
voro ännu unga, ungefär vid konungens ålder, Sigurd,
den yngste, men hurtigaste och kraftigaste, var vid
denna tid knappast myndig.
Om upproret finnes en helt kort anteckning i de
isländska annalerna af följande innehåll: »Herr
Erling, Hafthorssönerne och Ulf Saxesson förhöllo
konungen Tunsbergshus, men gingo sedan i konungens
våld, och konungen skänkte dem både lif och egendom,
med undantag af Ulf Saxesson. Han infann sig icke hos
kungen och blef jagad i landsflykt.» Af ett påfvebref
ser man dock, att Tunsbergshus icke var det enda fäste
som de missnöjde bemäktigade sig. Sigurd Hafthorsson
med en väldig skara af sina män och anhängare mötte
biskop Halvard i Hammar, som kom ridande med sina
tjenare. Sigurd helsade höfligt på biskopen, men gaf
sitt folk befallning att omringa och taga honom och
hans folk till fånga. Biskopen fördes till ett fäste,
som tillhörde en af herr Sigurds fränder, och hölls
der fången, tills han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
