Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna inom Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men nödvändigheten för konungen att vara närvarande
i Sverige, synnerligast för Skånes skull, der vi
veta att han just vid denna tid hade riddar Johan
Offesson på Lindholmen att bekämpa, gaf ständig
näring åt missnöjet i Norge. Äfven Ivar Agmundsson,
som ända hittills varit så ifrig och verksam i
konungens tjenst, började sälla sig till de öfriga
missnöjda. Kort efter könungens afresa begaf han sig
till herr Erling Vidkunsson, som på det vänligaste
mottog honom, ehuru han vägrade att personligen taga
del i hvad som förehades. Men Erlings son Bjarne slöt
sig till de missnöjda, sannolikt dock för att iakttaga
konungens fördelar och använda sin inflytelse hos
konungen att på bästa sätt och på fredlig väg ordna
saken.
Ifrån Erling Vidkunsson drog herr Ivar till Bergen,
och dit ankom äfven något derefter Erling med sin
son Bjarne och hela sin familj, då allvarsamma
öfverläggningar höllos. I följd af dessa begaf sig
Bjarne till ett beramadt möte af de missnöjde
i Tunsberg, samt skickades af de der församlade
herrarna och å deras vägnar jemte en Gunnar Hviit
till konungen, som då var på Bohus eller Lindholm. Men
konungen mottog deras budskap med mycket missnöje
och lät kasta Gunnar Hviit i fängelse. Detta skulle
naturligtvis i ännu högre grad öka missnöjet hos de
norska herrarna, och sjelfva biskop Hakon, konungens
vän, kunde icke ogilla hvad de gjort. Han rådde blott
Bjarne till försigtighet. »Vi erforo» – skrifver han
den 3 December 1338 – »af edert sista bref, att det är
ett och annat som icke synes eder gå efter önskan. Men
för Gud, som kan göra det bästa af det värsta, är det
dock en lätt sak att låta det vända sig till godo,
hvilket han låte oss så snart som möjligt erfara. Vi
sågo gerna, att I som bäst sörjden för eder och
edra vänners ära, så att I näst Gud vänden största
kärligheten till eder sjelf och eder heder, städse
hafvande för ögat den berömliga slägt, hvarifrån I
härstammen, och huruledes I efter bästa förmåga kan
hedra och pryda den, så att det blifver Gud sjelf
och alla edra vänner, som derefter stånda, till
heder. Icke heller tvifla vi om, att I ju med Guds
nåd viljen så göra, och vi anbefalla eder att alltid
hafva i minnet den vers, I så länge hafven kunnat:
»quidquid agas, prudenter agas, et respice finem!»
(allt hvad du gör, det göre du klokt, och tänk alltid
på ändan!)
Men, som vi nämnde, missnöjet i Norge stegrades
ännu mera. De förnämsta slotten voro i de missnöjda
herrarnas händer – Akershus innehades af Sigurd
Hafthorsson och Tönsbergshus af Ivar Agmundsson –
och de hade äfven börjat uppföra nya fästen äfvensom
de icke heller synas hafva lemnat konungens intägter
ovidrörda. Vi veta att konungen just vid denna tid
var sysselsatt med kufvandet af riddar Johan Offesson
i Skåne. Han hade varit der nere i landet efter sin
återkomst från Norge förlidet år och aktade denna
sommar draga dit igen, som han också enligt hvad vi
af det föregående veta verkligen gjorde. Helt visst
var den fara, som hotade från Skåne, större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
